den ena genom den andra; låt oss i det siä!-
let vara lycklizsa tillsammans!
— De! är för sent; jag har tagit mitt part
oåterkalleligt. Du älskar mig; icke sant? du äl-
skar mig af hela din själ? Du är beredd att
öfverlemna dig åt mig, att uppiylla alla mica
önskningar? Det offer du gör åt din älskare,
vill jag att du gör din make, men blott åt di:
make. Det blir väl en strid, men vi skola gå
med segren derur; jag skall kämpa, jag skal:
segra, jag hoppas det. Vi skola se, om icke
Helvetius och Diderot till slut måste bekännz,
att jag beundransvärdt väl fattat deras system.
natureres och jem!ikhetens fordringar.
Den fader- och moderiösa hade stridt mot sin
svärlek och sin siolthet; begge förenade besegra-
de hennes förnuft. Hon kunde endast erhålla
af grefve Acquaviva ett jöfte, och detta blott me?
böner och tårar, att under ett års tid bålla
bemlig för verlden denna mesallians, som sya-
tes mer smickrande för hans fåfänga såsom w0g
filosof, än för hans passion. Derpå tillkallades
en prest; ban mottog deras löften, han tog hir-
en och menniskor till vittne; han vigde dem
nför Gud och kyrkan, och Benedetia, sångerska
på Corso, Pifferaris sällskap i Abruzzerna, var
den förnäme grefve Åcquavivas lagliga gemål.
Det tysthetslöfte hon fordrat öfverensstämde
föga med grefvens häftiga och filosofiska ömhet;
men genom den instinktartade klokhet, som vau-
ligen är qvinnan medfödd, och det välde hences
kärjek vunnit öfver grefvens hjerta, lyckades
hon att lugna hans törst efter offentlighet, so
dref honom att söka hvarje tillfälle att blot:
denna hemlighet, att för hela verlden visa de.
maka han valt sig, den qvinna han framdr.-
git ur dunkel och obemärkthet för att göra hecne
till medlem af en af Roms första familjer, til.
en jemlike med allt det utmärktaste, det me:t
lysande inom påfliga staterna.
Det var icke allenast för Benedetta, skön :