den ena genom den andra; låt oss i det siä!let vara lycklizsa tillsammans! — De! är för sent; jag har tagit mitt part oåterkalleligt. Du älskar mig; icke sant? du älskar mig af hela din själ? Du är beredd att öfverlemna dig åt mig, att uppiylla alla mica önskningar? Det offer du gör åt din älskare, vill jag att du gör din make, men blott åt di: make. Det blir väl en strid, men vi skola gå med segren derur; jag skall kämpa, jag skal: segra, jag hoppas det. Vi skola se, om icke Helvetius och Diderot till slut måste bekännz, att jag beundransvärdt väl fattat deras system. natureres och jem!ikhetens fordringar. Den faderoch moderiösa hade stridt mot sin svärlek och sin siolthet; begge förenade besegrade hennes förnuft. Hon kunde endast erhålla af grefve Acquaviva ett jöfte, och detta blott me? böner och tårar, att under ett års tid bålla bemlig för verlden denna mesallians, som syates mer smickrande för hans fåfänga såsom w0g filosof, än för hans passion. Derpå tillkallades en prest; ban mottog deras löften, han tog hiren och menniskor till vittne; han vigde dem nför Gud och kyrkan, och Benedetia, sångerska på Corso, Pifferaris sällskap i Abruzzerna, var den förnäme grefve Åcquavivas lagliga gemål. Det tysthetslöfte hon fordrat öfverensstämde föga med grefvens häftiga och filosofiska ömhet; men genom den instinktartade klokhet, som vauligen är qvinnan medfödd, och det välde hences kärjek vunnit öfver grefvens hjerta, lyckades hon att lugna hans törst efter offentlighet, so dref honom att söka hvarje tillfälle att blot: denna hemlighet, att för hela verlden visa de. maka han valt sig, den qvinna han framdr.git ur dunkel och obemärkthet för att göra hecne till medlem af en af Roms första familjer, til. en jemlike med allt det utmärktaste, det me:t lysande inom påfliga staterna. Det var icke allenast för Benedetta, skön :