ögon strålade, hans bjerta klappade häftigare vid
tanken på det nya fält af utmärkelser och in-
flytande, som utbredde sig för honom.
— Jag tackar eder, min mor, sade han i det
han vördnadsfulit kyssie enkegrefvinnans handz
jag tackar eder af heja mitt hjerta. Ni vet med
hvilken religiös trohet jag alltid varit färdig upp-
fylia min onkels önskningar och edra befallningar.
— Jag vet det; ni har ailtid varit en god son,
min Josef. Medan er onkel lefde ville jag al-
drig söka förmå er att ingå i någon förbindelse3
jag ville icke störa edra ungdomsböjelser, eller
förmå eder att öfverge det lif ni förde, som ty
värr haft ett allt för menligt inflytande på vår
enskilda förmögenhet. Ni har haft många fanta-
sier, förslöst mycket på edra resor, på tadel-
värda nöjen och okloka företag; största delen af
ert fidernearf bar bortsmält; men allt kan re-
pareras, ni är ung och arftagare till pring
Acquavivas förmögenhet; den är stor, nära nog
omätlig, och endast ett vilkor är dermed förenadt.
— Som jag antager, hvad helst det än må vara!
— Jag undrar ej på er beredvillighet, ty det-
ta vilkor är ännu en skatt, som fursten öfver-
lemnar åt er: hans enda dotter, eder kusin, lika
skön som god och älskvärd, uppvext i ett klo-
ster, der hennes inbillning icke kunnat syssel-
sätta sig med någon mans bi!d, och som sålun-
da måste ssänka er hela elden af sin första
rörlek. Hon skall om några dagar vara er gemål.
Om åskan slagit ned bredvid den nye prin-
sen, hade den icke kunnat göra honom så be-
stört som denna underrättelse; han bleknade,
darrade och utbrast slutligen efter en pinsam
tystnad.
— Det går icke an, min mor, detta gifter
mål är omöjligt ... Jag kan aldrig gå in derpå!
— Huru... hvad säger pi
— Att jag ieke kan uppfylla denna del af min
onkels förordnande: och ni skall sjelf få veta
mina skäl; jag har en hemlighet på hjertat som