frais, som de nu måste vidkännas, och få ett större öfverskott att använda åt sjelfva fattigunderhållet, dels också, huruvida det icke kunde lända till besparing, att här, likasom det sker på några andra ställen, exempelvis i Uddevalla — en åtgärd, af hvilken dervarande borgmästare har mycken förtjenst — utackordera de egentliga fattighjonen åt landsbygden, hvilket äfven vore en fördel för de fattige sjelfva, som då icke behöfde vara så sammanpackade, som nu, och på landet alltid kunde hafva någon passande sysselsättning. Om nemligen en sådan utackordering också icke kunde ske, utan att betala lika mycket för hvarje person, som dess underhåll för närvarande kostar, så återstode i alla fall den vinsten, att få de nuvarande lokalerna lediga att använda till de ändamål, vi bär ofvan antydt; och att minskning i faux frais skulle vinnas genom en gemensam styrelse och rikenskapsföring, synes faila af sig sjelf. Dernäst, och om huivudstaden förbunde sig, att uti ett sådant arbetshus, som det här ofvannämnda, emottaga alla dem, som nu måste för blott försvarslöshet qvarstanna på korrektionsinrättningen å Långholmen, så borde det väl icke vara Omöjligt att, med afseende på det goåa ändamålet, erhålla af staten ett anslag, svarande mot den minskning, som genom en sådan inrättning uppstod i utgifterna för sistnämnda inrättning, och redan denna minskning skulle sannolikt efter ett par år uppgå till 25 a 30 000 Rdr Bko om året, eller lika mycket som den nuvarande allmänna fattigvårdsfondens inkomster, hvilka, med undantag af sjukhusen, år 4840 endast uppgingo till 29,502 Rd. För ett sådan! bidrag af staten talade äfven den omständigheten, att en hufvudstad alltid måste emottaga ett större tillopp af inflyttande från alia orter och behålla afskedade soldater, o. s. v. Sannolikt hade man äfven till dessa inrättningar ej mindre, än till Prins Carls inrättning, att piräkna några enskilda gålvor. Genom dessa tillgångar skulle sannolikt det mesta af kostnaden kunna betäckas. Men om äfven dessa källor icke skulle fullt förslå, enär de redan befintliga frivilliga arbetshusens inkomster tillika nödvändigt synas böra förökas, så betvifle vi ieke, att hufvudstadens invånare gerna skulle, för att fylla bristen, ingå på att, hvar och en i sin mån, något öka sin fattigprocent på debetsedeln. Denna utgör för närvarande icke mer än 6 skillingar på riksdatern efter andra artikeln, hvilket är mindre, än hvad i de flesta andra, åtminstone af rikets öfriga större städer, betalas, och om vi ej misst2ga oss, icke hälften af den proportion, som erlägges i Götheborg. Vissheten att hafva ryckt en mängd menniskor ur förtviflan, och sålunda uppfyllt en kristlig pligt, är ej det end2, som borde föranleda ett slikt åtagande. Inbrottsstölderna och andra vådor för den enskilda säkerheten skulle äfven ofelbart derigenom minskas, då polisstyre!sen,. som nu: är i ständig förlägenhet, hvart den skall göra af försvarslöse, ailtid kunde, sedan sådana inrättningar kommit til stånd, med större lätthet hålla reda på dem, som saknade ett bestämdt näringsyrke, eller voro af oviss frejd. På grund af allt detta vill det synas, att saken alldeles icke är omöjlig om man verkligen vill den och om någon person med allvar och kraft nitälskar för att bringa den i gång, samt det hela ahordnas med klokhet. Att ingå i närmare detaljer, skulle för ögonblicket kanske vara utan ändamål, likasom det torde böra lemnas åt vederbörande sjelfve att bestämma, huruvida någon kommitte å nyo bör förordnas, att bringa till verkställighet de ofalländade förslager, som den förra lemnat efter sig. Det återstår likväl ännu att i korthet yttra några ord om hvad scm vunnits af de i bästa afsigt stiftade kommunal-inrättningarna, och härtill skole vi egna några ord i en serskild artikel. — oo a mr Lå ÄT a en a