mint sig, än vid de temporära penningeremisserna till Palestri, och vid emottagandet af dennes qvittenser. Väl voro den lifliga maestrons bref vid dessa tillfällen uppfyllda med de mest Mversvinnliga berättelser om den unga fliekans ovanliga utveckling och framsteg, men, upptagen som don Josef denna tiden var af helt andra föremål, lemnade han föga eller ingen uppmärksamhet åt dessa utgjutelser, och då ban någon gång tänkte på Benadetta, var det alltid under bilden af den lilla fattiga, trasiga tiggareflickan, som sjöng på piazza, eller det fantastiskt klädda barnet, med sina hvita mamelucker, röda saffianskängor, röda sammetslifrock, nakna armar och långa, friflägtande lockar, — sådan han låtit utstyra henne, då hon först kom i pensioner. Med Benedetta åter var det en helt annan sak. Ett söderns barn, till själ och kropp utrustad med alla de egenskaper en hberrlig natur framalstrar, och hvilka under en glödande sol! bringas till mognad redan vid en tid, då nordens barn ännu arbeta i knoppningens kris, var Benedetta med sina femton virar en fullkoroligt utvecklad ung qvinna, med sprittande lif i de mest berusande former, med de herrligaste förxaögenheter hos en oskuldsren själ, med förvåmande anlag, upparbetade ända till talenger under hennes korta uppfostran. Hos en sådan na. tur kunde tankan på hennes välgörare icke förenas med likgiltighet. Hvarje ny sida, som utvecklades i hennes begrepp, hvarje nytt blad, som slog ut vid hennes själs blomstring, hvarje ny känsla, som med de nya begreppen föddes : hennes hjerta, var förknippad med tankan på den, som skänkt henne all denna lycka, och henne