Och det är äfven på visst sätt naturligt nog. Ett förslag är intet utan verkställighet; reglerandet af bufvudstadens fattigväsende måste till den hufvudsakliga delen tillhöra styrelsen för Stockholms stad serskildt; men denna styrelse är utan tvifvel, så snart frågan blir om några mera omfattande reformer, den mest ofullkomliga som mnågonstädes existerar. Chefskapet för snart sagd! alla möjliga grenar af denna styrelse är förensdt i Ofverstithållarens attributioner, hans embsete beklädes oftast af någon dignitär, som icke på förband kunnat göra sig bekant med hufvudstadens inrättningar, och som alla dagar skall uppvakta hos Konungen. Ena garamal plägsed bjuder dessutom, att denna embetsman skail flera tiramar på dagen vara tillgänglig fö: besök af hvem som helst, som har något hos honom att andraga i polis-, i uppbörds-, i drät:selärender och oftast i en mängd enskilda angelägenheter, hvari de begira råd eller komma att klaga cen ene på dena andre. Det hör således till sällsyntheterna och undantagen, om han kan medhin annat än de kuranta göromålen, det vill säga alt bivista sessionerna i de mångfaldiga verk och direktioner, i hvilka han är ordförande, och detta bekriftas äfven af erfarenheten derom, att Stockholm stadnat efter en stor mängd andra städer uti förbättring af sina inrättningar under sednare tider, åtminstone hvad beträffar dem, som skolat utgå från stadens styrelse. De öfriga stadess embetsmän hafva hvar och en sina detalier, som äfven tillräckligt upptaga och söndersplittra deraz tid i stadens olika kollegier, magistraten, direktioner och kommissioner, utom att en serskild verksamhet å ermbetets vägnar för det omförmälda ändamålets hänseende icke kan åläggas någon viss ibland dem. Presterskapet är för närvarande hänvisadt på omsorgerna bvar och en inom sin församling serskildt, och har å embetets vägnar ingen sammanhållningspunkt för vården om hufvudstadens allmänna moralitet; fattigvårdsdirektionen har egentligen endast att göra med styrelsen af den redan befintliga fattigvårdsinrättningen och att bestämma hvilka som der kunna intagas; med ett ord. det finnes ezentligen ingen, om icke tilläfventys O:verståtbil!aren, som af sin ställning i samhället kan åläggas, eller ens har rätt, att taga något initiatif till mera omfattande och för hela bufvudstaden allmänna åtgärder. Det återstår då icke annat än hoppet, att antingen någon af desse herrar utaf sjelfkrafdt nit, eller ock någon annan enskild medborgare med kraft till handling, med förtroende hos andra, samt med nog bjerta för att kunna uppfatta hela vigten af denna mensklighetssak, ville deråt offra sin omtanka och sina lediga stunder och sätta sig i beröring med auktoriteterna, för att vinna deras medverkan; och det är endast såsom en anledning till ytterligare väckelse för en sådan vilja och förmåga, som vi tage oss friheten att antyda några omständigheter, hvilka, enligt vår åsigt, härvid förtjena att framför allt tagas i betraztande, i frågan om sättet huru. Det fslier till en början at sig sjelf, att ändamålet med en inrättning af dea beskaffenhet, som den här omförmälda, aldrig kunde blifva att afhjolpa all nöd, utan endast att skaffa lindring åt dem, soma icke kunna erhålla bistånd af den enskilda välgörenheten. Detta är redan anmärkt i den förra artikeln. Vi hafve således icke he7cr egentligen ett göra med de nuvarande fattighusen och de gamla orkeslösa personer, som redan der finnas intagna och njuta underhåll. Vi upprepa hvad i förra artikeln yttrades, att dat, som man i vår tanka borde hafve i sigte i främsta rummet, vore dels att kunna inrätta tt eller flera ställen, hvarest de, som ieke hade annan utväg till födan för dagen, kunde få sig en portion soppa med bröd och potates eller sågot dylikt, för att icke af hungern frestas till brott, den husville tak öfver hufvudet, och den nakne något att skyla sig med, det sistnämnda under iakttagande af nödiga kontroller mot missbruk; dels också att utvidga de nuvarznde arbetsinrättningarna, der spånadsarbete och dylikt utlemnas, samt att inrätta ett större arbetshus, hvarest arbetslöse och försvarslöse kunde på stället erhålla tillflykt och sysselsättning, tilidess de kunde användas på annat håll. Likväl, och då kostnaden för den ena af dessa anstalter icke blefve så obetydlig, om ock den andra kunde till någon del underhålla sig, måste deras tillvägabringande bero på möjligheten att anskaffa medel, utan att öka den mnärvarande fattisskatten. Det synes då i första rummet böra utrönas, dels huruvida icke några af de nuvarande minga välgörenhetsanstalterna och fattiginrättningarna kunde sammanslås under en gemensam styrelse, för att minska de faux eds