Och det är äfven på visst sätt naturligt nog.
Ett förslag är intet utan verkställighet; regle-
randet af bufvudstadens fattigväsende måste till
den hufvudsakliga delen tillhöra styrelsen för
Stockholms stad serskildt; men denna styrelse
är utan tvifvel, så snart frågan blir om några
mera omfattande reformer, den mest ofullkom-
liga som mnågonstädes existerar. Chefskapet för
snart sagd! alla möjliga grenar af denna styrelse
är förensdt i Ofverstithållarens attributioner,
hans embsete beklädes oftast af någon dignitär, som
icke på förband kunnat göra sig bekant med huf-
vudstadens inrättningar, och som alla dagar skall
uppvakta hos Konungen. Ena garamal plägsed
bjuder dessutom, att denna embetsman skail
flera tiramar på dagen vara tillgänglig fö: be-
sök af hvem som helst, som har något hos ho-
nom att andraga i polis-, i uppbörds-, i drät-
:selärender och oftast i en mängd enskilda ange-
lägenheter, hvari de begira råd eller komma att
klaga cen ene på dena andre. Det hör således
till sällsyntheterna och undantagen, om han kan
medhin annat än de kuranta göromålen, det
vill säga alt bivista sessionerna i de mångfaldiga
verk och direktioner, i hvilka han är ordföran-
de, och detta bekriftas äfven af erfarenheten
derom, att Stockholm stadnat efter en stor mängd
andra städer uti förbättring af sina inrättningar
under sednare tider, åtminstone hvad beträffar
dem, som skolat utgå från stadens styrelse. De öfri-
ga stadess embetsmän hafva hvar och en sina de-
talier, som äfven tillräckligt upptaga och sönder-
splittra deraz tid i stadens olika kollegier, ma-
gistraten, direktioner och kommissioner, utom
att en serskild verksamhet å ermbetets vägnar
för det omförmälda ändamålets hänseende icke
kan åläggas någon viss ibland dem. Presterska-
pet är för närvarande hänvisadt på omsorgerna
bvar och en inom sin församling serskildt, och
har å embetets vägnar ingen sammanhållnings-
punkt för vården om hufvudstadens allmänna mo-
ralitet; fattigvårdsdirektionen har egentligen en-
dast att göra med styrelsen af den redan befint-
liga fattigvårdsinrättningen och att bestämma
hvilka som der kunna intagas; med ett ord. det
finnes ezentligen ingen, om icke tilläfventys O:-
verståtbil!aren, som af sin ställning i samhället
kan åläggas, eller ens har rätt, att taga något
initiatif till mera omfattande och för hela buf-
vudstaden allmänna åtgärder. Det återstår då
icke annat än hoppet, att antingen någon af
desse herrar utaf sjelfkrafdt nit, eller ock någon
annan enskild medborgare med kraft till hand-
ling, med förtroende hos andra, samt med nog
bjerta för att kunna uppfatta hela vigten af den-
na mensklighetssak, ville deråt offra sin omtan-
ka och sina lediga stunder och sätta sig i be-
röring med auktoriteterna, för att vinna deras
medverkan; och det är endast såsom en anled-
ning till ytterligare väckelse för en sådan vilja
och förmåga, som vi tage oss friheten att anty-
da några omständigheter, hvilka, enligt vår åsigt,
härvid förtjena att framför allt tagas i betraz-
tande, i frågan om sättet huru.
Det fslier till en början at sig sjelf, att ända-
målet med en inrättning af dea beskaffenhet,
som den här omförmälda, aldrig kunde blifva
att afhjolpa all nöd, utan endast att skaffa lin-
dring åt dem, soma icke kunna erhålla bistånd
af den enskilda välgörenheten. Detta är redan
anmärkt i den förra artikeln. Vi hafve således
icke he7cr egentligen ett göra med de nuvaran-
de fattighusen och de gamla orkeslösa personer,
som redan der finnas intagna och njuta under-
håll. Vi upprepa hvad i förra artikeln yttra-
des, att dat, som man i vår tanka borde hafve
i sigte i främsta rummet, vore dels att kunna
inrätta tt eller flera ställen, hvarest de, som
ieke hade annan utväg till födan för dagen, kun-
de få sig en portion soppa med bröd och pota-
tes eller sågot dylikt, för att icke af hungern
frestas till brott, den husville tak öfver hufvu-
det, och den nakne något att skyla sig med,
det sistnämnda under iakttagande af nödiga kon-
troller mot missbruk; dels också att utvidga
de nuvarznde arbetsinrättningarna, der spånads-
arbete och dylikt utlemnas, samt att inrätta
ett större arbetshus, hvarest arbetslöse och för-
svarslöse kunde på stället erhålla tillflykt och
sysselsättning, tilidess de kunde användas på an-
nat håll.
Likväl, och då kostnaden för den ena af dessa
anstalter icke blefve så obetydlig, om ock den
andra kunde till någon del underhålla sig, må-
ste deras tillvägabringande bero på möjligheten
att anskaffa medel, utan att öka den mnärvaran-
de fattisskatten. Det synes då i första rum-
met böra utrönas, dels huruvida icke några af de
nuvarande minga välgörenhetsanstalterna och
fattiginrättningarna kunde sammanslås under en
gemensam styrelse, för att minska de faux
eds