bannstråle ut från det; .det är Tycho Brahes
dagar, säga de.
Dansken gråter i främmande land vid Ty-
ehos graf, vredgas öfver en obillig tidsålder:
cDanmark, du har bjerter i din sköld, haft det
också i ditt bröstls — Stilla, son af en yn-
gre slägt! kanske du sjelf, om du lefvat på
denna tid, skulle, som de andre, hafva miss-
känt honom, hans storhet skulle måhända hafva
upprördt din fåfängas grummel, och du gjutit
det i hans lifs bägare! Slägt liknar slägt, der-
uti uppenbarar sig slägtskapet.
En solstråle faller på grafstenen, måhända ock
en tår! — menigheten mumlar sitt händöende,
smärtsamma; ubed för 03s!3
LISZT.
(Ur ramma arbete.)
Det var i Hamburg i hotellet: Stadt London.
Liszt gäl konsert! Salen var inom några ögon-
bliek proppfull, jag kom för sent. men fick dock
en af de: bästa platserna tätt vid tribunen der
pianot stod, ty man skaffade mig dit opp genona
en baktrappa. Liszt är en af kungarne i toner-
nas rike, och till bonom förde mig mitt sällskap,
som sagdt är, förmedelst en baktrappa, det blyges
jag icke att erkänna.
Salen, ja sjelfva sidorummen strålade af ljus,
guldkedjor och diamanter! icke långt ifrån stäl-
let der jag stod, låg en judflicka i en soff., hon
var fet och utpyntad och liknade en hvalrozs
med solfjäder. Solida Hamburger-köpmän sto-
do uppmurada på hvarandra, som vore det en
vigtig börssak, som skulle afhandlas; det satt ett
leende vid munnen, som hade de redan köpt
papper och vunnit otroligt. Den mythologiske
Orpheus kunde med stt spel sätta stenar och
trän i rörelse, den nye Orpheus-Liszt hade re-
dan på förhand genom sitt spel elektriserat dem;
ryktet hade med sin mäktiga röst öppnat ögon
och öron på folket, så att det redan tycktes för-