jus tanke, en sund teori kan emanera till och med från en man af folket, lärer väl imedlertid icke sjelfva herr Lerminier vilja på allvar bestrida, och att mycken skön poesi i alla tider verkligen gjort det, kommer sig af den rika poetiska fond, som af naturen är nedlagd äfven bos den mest obildade massan och hvilken, oaktadt allt det tvång, alla de missgynnande omständigheter, dem ett träget materiellt arbete lagt i vägen för dess utveckling, aldrig någonstädes helt och hållet kunnat förqväfvas. Att någon gång en individ inom den arbetande klassen möjligtvis råkar tro sig om för mycket, stiger fram med mera vågade författaranspråk, och — misslyckas, måste väl snarare tjena till ett varnande, än ett uppmuntrande exempel, och en tillfillig öfverdrift härutionan hämnar ocu rättar sig sålunda bäst sjelf. Att en och annan deremot äfven fullkomligt lyckas, bevisar hela litteraturhistorien, och herr Lerminier, då har förkunnar, att sännu intet aådant ljus ur folkets kretsar varit synbart, begår den obegripliga bocken att helt och hå:let glömma bort ur räkningen Frankrikes populäraste skald, Beranger, hvilken, oansedt sina läroår i arbetets hirda skola, torde få erfara någon nåd inför den Jitterära aristokratien så väl här, som annorstädes, på samma sätt, som Svenska Biet måhända behagade förlåta fenomenet af hela denna bondoch pgesälls-poesi, som innefattas i våra svenska folkvisor, och hvilket fenomen tagit sig friheten att under seklernas lopp idligen repetera sig, långt innan upplysningens fasansfulla propaganda kom i verlden att framtvinga skaldekonst och -statsfilosofi på bekostnad af möjligen både vinkultur, spelkortfabriker och det fransyska köksmästeriet, med flera andra, äfven af den shögre bildningens utvalda representanter huldt favoriserade yrken.