jus tanke, en sund teori kan emanera till och
med från en man af folket, lärer väl imedlertid
icke sjelfva herr Lerminier vilja på allvar be-
strida, och att mycken skön poesi i alla tider
verkligen gjort det, kommer sig af den rika
poetiska fond, som af naturen är nedlagd äfven
bos den mest obildade massan och hvilken, oak-
tadt allt det tvång, alla de missgynnande om-
ständigheter, dem ett träget materiellt arbete
lagt i vägen för dess utveckling, aldrig någon-
städes helt och hållet kunnat förqväfvas. Att
någon gång en individ inom den arbetande klas-
sen möjligtvis råkar tro sig om för mycket, sti-
ger fram med mera vågade författaranspråk, och
— misslyckas, måste väl snarare tjena till ett
varnande, än ett uppmuntrande exempel, och
en tillfillig öfverdrift härutionan hämnar ocu
rättar sig sålunda bäst sjelf. Att en och annan
deremot äfven fullkomligt lyckas, bevisar hela
litteraturhistorien, och herr Lerminier, då har
förkunnar, att sännu intet aådant ljus ur folkets
kretsar varit synbart, begår den obegripliga
bocken att helt och hå:let glömma bort ur räk-
ningen Frankrikes populäraste skald, Beranger,
hvilken, oansedt sina läroår i arbetets hirda
skola, torde få erfara någon nåd inför den Jit-
terära aristokratien så väl här, som annorstädes,
på samma sätt, som Svenska Biet måhända be-
hagade förlåta fenomenet af hela denna bond-
och pgesälls-poesi, som innefattas i våra svenska
folkvisor, och hvilket fenomen tagit sig friheten
att under seklernas lopp idligen repetera sig,
långt innan upplysningens fasansfulla propag-
anda kom i verlden att framtvinga skaldekonst
och -statsfilosofi på bekostnad af möjligen både
vinkultur, spelkortfabriker och det fransyska
köksmästeriet, med flera andra, äfven af den
shögre bildningens utvalda representanter huldt
favoriserade yrken.