då end LÄR VIVER BIIOTLUSEUEIIS JUAvEe
— Enligt hvad en annons tillkännagifver, fin.
ner man, att den periodiska pressens verksamhe!
kommer att ökas med en ny tidning i Hudiks.
vall.
ETT ORD MED AFSEENDE PÅ DEN ANNAL-
KANPE VINTERN.
Oaktadt temperaturen under loppet af denn:
månad hållit sig temligen mild, piminna oss
dock almanachan och de hastigt mörknande aft-
narna, att Noversber, den första vintermånaden
och den kalla årstiden snart äre inne. Ångfar-
tygen, det ena efter det andra, annonsera sina
sista resor för i år; höstmarknaden lider til
slut; hushållen hafva till en stor del verkställt
sina höstuppköp; mattorna påläggas och de dub-
bla fönstren insättas i våningarna; med ett ord,
hvem som det kan, upplägger sina förråder och
bereder sig att inom varma och välförsedda bo:
ningar förskansa sig mot den annalkande vintern
Vid en sådan tidpunkt, då hvar ech en af de
mera bemedlade tänker för det kommande half-
va året på sig och de sina, tage vi oss friheten
vädja till det känslofuila deltagande, som är ett
hufvuddrag uti det Svenska lynnet, om man
icke tänkt alltför litet på lindrande af vira
fattigare likars beklagansvärda belägenhet, och
om icke något mera, än hvad hittills skett,
kunde göras för dem. Vi mena härmed icke
egentligen den stora mängd af miadre bemedla-
de, som, fastän med mycken omtanka och svåra
bekymmer och under förknappning i lefnadssät-
tet, likväl kunna erhålla någon arbetsförijens!
och dermed draga sig fram till dess solen iter
nästkommande vår skönker lif och värma åt na-
turen. Ty desse höra ännu icke till de olyck-
ligaste i samhället. Men det gifves en annan
klass, som icke blott är ur stånd att upplägga
något förråd, utan äfven saknar uppehället för
dagen; som icke allenast måste umbära öfver-
plagg, utan äfven det nödvändigaste för att skyla
sig; som med en hungrande mage och förfrusna
lemmar förgäfves söker efter arbetsförtjenst, eme-
dan sjelfva deras uselhet afskräeker ifrån deras
mottagande, eller som i tysthet svälta och sucka
till Gud, att han förbarmande måtte sända dem nå-
gon bjelp eller befria dem från ett lif, som för dem
endast öppnar utsigten åt en oöfverskådlig jemmer-
dal af smärta och försakelser. Det är dessa öf-
vergifma hustrur eller enkor som hafva flera små
barn att försörja, medan de ofta af svält och
sjuklighet blifvit oförmögna att arbeta för dem;
och det är dessa halnakna eller trasiga uslingar.
som om sommaren söka sig hus i buskarne på
Djurgården och om vintern stundom träffas in-
krupna under någon af broarna, der de sökt sig
ett nattskydd emöot yrvädret, då de icke hafva
något mot kölden: dessa, som man stundom än-
nu under Oktoberdagarne ser barfotade på g3
torna,, med bieknad hy och skallrande tänder.
och af hvilka en: eller annan emellanåt någor
morgon träffas död förgången af elände, på däc
ket af något fartyg eller i någon portgång.
Det är för dessa klasser af hufvudstadens in
vånare, för desse fullkomligt nödställde, för desst
hjelplöse, för desse i ordets egentliga bemärkels
försvarslöse, som samhället synes vara skyldig
att påtänka något medel till lindring af dera;
belägenhet, och något medel af mera varaktig
art än en tillfällig allmosa. Det kan visserliger
med skäl invändas, om man undantager enkorn:
med de små värnlösa barnen, att många, kanskt
de fleste öfriga ibland dem, sjelfve äro orsaket
till sitt äde genom föregående lättsinnighet, ge
nom lättja, genom begifvenhet på starka dryc
ker, kanske äfven genom begångna brott. Derfö
re må: det också gerna medgifvas, att samhälle
ingenting skulle förlora på att vara alldele
befriadt ifrån dem. Men utom det, att sådant m
icke kan ske, återstår i alla fall en sak, son
talar till deras fördel, och denna omständighe
är att de äro menniskor. Vi veta ganska väl at
många finnas, som hysa den öfvertygelsen, at
Stoekholms invånare redan måste vidkänneas gan
ska stora utgifter i och för sina fattiga, och det
OO OO OEEXXXXOEEOOOOOOOOOOOEOREROEOEOEESOEOEREREREEEE————