ww ottmmb—n-mmmmmnmnmnmnnrbmmmhnooloarnnana———omomwm
uppskatta hennes värde, och hans obaständighe!
härflöt från hans naturs Jlåghet, hans förkärlel
för grofva nöjen och lågt smicker.
Jag vet ingenting ömkligare i konungakröni
kan än de kungliga giftermålen, ingenting be
dröfligare än den diplomati, hvarpå de grundas
Detta är ett af de stora misstag, hvilka der
menskliga stoltheten så ofta begår, då den lem-
nas åt sin egen omdömeskraft. Allmänt väl grun
dades ännu aldrig på enskild ofärd; och kärle
ken, den högsta och heligaste känsla i vår na
tur, uppoffras icke strafflöst för politiska kraf
Sofia. var mycket förändrad, och likväl älskligar
än någonsin. Hon var nu mycket blek, me
det var en ljuf liljeblekhet, skönare än rosfär-
en, och hennes ögons glans liknade månskenet
den var melankolisk och fullaf poesi och tanka
Lemnoa mig, Mimmin, sade furstinnan.
Flickan Såg sorgsen ut, men lydde. Hon had
knappast aflsgsnat sig, förrän furstinnan rest
sig till hälften uppför att ropa. benne tillbaka
ty hon saknade tärnans tysta deltagande.
pvarje tilltagande lidelse bor en visströghet, som
kyr allt, sfven det obetydligaste bemödande
sky om deraf känner sig besvärad. Sofia sjönt
och baka i den stora göthiska stolen; och
åter. framkallade hennes inbillning en heanc
återigen är vorden bild. Det var bilden af der
alltför k f de grefve Köningsmark, hvars nyliger
ung? lys mst till. Hanover vändt upp och nec
timads ar tvets hufvuden. Mea kärlekens in
på halfva för fin och: stark. Prinsessan visst
stinkt är ; föremålet för den :behaglige, rik!
att hon var. lingens känsla; en blick, ett kor
begåtvada främUlEt vöro de enda tecknen, mer
dessa v ;
förhastade ords CT var älskad. Grefve Könings