ww ottmmb—n-mmmmmnmnmnmnnrbmmmhnooloarnnana———omomwm uppskatta hennes värde, och hans obaständighe! härflöt från hans naturs Jlåghet, hans förkärlel för grofva nöjen och lågt smicker. Jag vet ingenting ömkligare i konungakröni kan än de kungliga giftermålen, ingenting be dröfligare än den diplomati, hvarpå de grundas Detta är ett af de stora misstag, hvilka der menskliga stoltheten så ofta begår, då den lemnas åt sin egen omdömeskraft. Allmänt väl grun dades ännu aldrig på enskild ofärd; och kärle ken, den högsta och heligaste känsla i vår na tur, uppoffras icke strafflöst för politiska kraf Sofia. var mycket förändrad, och likväl älskligar än någonsin. Hon var nu mycket blek, me det var en ljuf liljeblekhet, skönare än rosfären, och hennes ögons glans liknade månskenet den var melankolisk och fullaf poesi och tanka Lemnoa mig, Mimmin, sade furstinnan. Flickan Såg sorgsen ut, men lydde. Hon had knappast aflsgsnat sig, förrän furstinnan rest sig till hälften uppför att ropa. benne tillbaka ty hon saknade tärnans tysta deltagande. pvarje tilltagande lidelse bor en visströghet, som kyr allt, sfven det obetydligaste bemödande sky om deraf känner sig besvärad. Sofia sjönt och baka i den stora göthiska stolen; och åter. framkallade hennes inbillning en heanc återigen är vorden bild. Det var bilden af der alltför k f de grefve Köningsmark, hvars nyliger ung? lys mst till. Hanover vändt upp och nec timads ar tvets hufvuden. Mea kärlekens in på halfva för fin och: stark. Prinsessan visst stinkt är ; föremålet för den :behaglige, rik! att hon var. lingens känsla; en blick, ett kor begåtvada främUlEt vöro de enda tecknen, mer dessa v ; förhastade ords CT var älskad. Grefve Könings