RV gr ma beslutet, så vidt dermed afsågs ett upphäfvande a herrar fullmäktiges i fråga om äldre Silfver-Rårs ut lemnande fattade beslut. : LITTERATUR. kamrer Lassman, teknad af Emelie Carlenr Den produktiva författarinnan har denna gång så godt som öfvergifvit det romantiska elemen tet och i stället slagit sig på någonting, som vä nirmast tillhör, eller afser att tillhöra den ko miska genren. Kamrer Lassman är en gamma ungkarl, som i sin ålders höst får det infallet at söka sig en ledsagarinna genom lifvetn, unde: hvilket sökande han har en mängd oblida äfven. tyr, samt sist hoppar i alldeles rasande tunn: och gifter sig med en ung yrhätta, som gör ho nom tusen bekymmer och qval, och påskynda hans verkligen ömkliga hädanärd till sina fäder Denna historia Kar blifvit behäftad med et väsendtligt och tyvärr konseqvent genomföråt fel derigenoma att författarinnan alltifrån början set sitt ämne från en i grunden alldeles oriktig syn: punkt. Först oeh främst måste man nemliger komma öfverens om att det i lifvet, som i na turen, finnes ett slags fult, otäckt, gement, vederstyggligt, som i sin positiva nakenhet oct individualitet står helt och hållet utom den sköna konstens gebit. Det är detta platta och pro saiska fula, som vi i ett landskap någon gäng påträffa i till exempel ett klippt träd, och i vår dagliga lif olyckligtvis alltför ofta ertappa i de gezom konventionella dumheter och narrspel, ge nom onaturliga sociala tvång alstrade och vidmakthållna disharmonier. Liksom en målare itminstone icke kan ha rättighet att göra formen a! ett dylikt klippt och onaturligt fasoneradt träd til hufvudmotiv för sin tafla, så anse vi äfven den sköna litteraturen begå ett stort misstag, då den med riktigt allvar kastar sig öfver dylika rent prosaiska ämnen, som till exempel de småaktiga intrigerna och tvistigheterna inom det husliga äkta lifvet. För den estetiska känstan finnes i ailt detta intet; ty harmen, förtrytelsen är i sjelfva verket ingen poetisk affekt, och någonting annat kan man icke egentligen erfara vid åsynen af en stackars gubbe, som ideligen hundfilas och drages vid näsan af en nippertippa till gemål. Det abnorma, det tillfälligt fula i naturen måste vara stegradt till ett vildt, ett sönderslitet, för att bli pittoreskt, och det oharmoniska i lifvet miste på samma sätt vara adladt till passion, till pathos, för att bli värdigt diktens pensel. Den sköna konsten har likväl här, — det är sannt, — en reträtt och en resurs, för att icke lemna alldeles obegagnadt hela detta alldaglighetens vidsträckta fält, nemligen uti det komiska. Komiken är visserligen endast en negativ poesi, men den är dock, riktigt uppfattad och utförd, en sådan. Det är från denna komikens ståndpunkt både romanskrifvare och dramatiska författare i alla tider behandlat det lägre i lifvet, och man eger utan tvifvel arbeten inom denns genre, Hvilka verkligen uppfylla alla fordringar af en nogräknad estetik. Har Kamrer Lassmanrsp teknarinna äfven Jyckats uppfylla dessa fordringar? Vi nödgas svara, att hon, efier vår uppfattning, åtminstone icke fullkomligt gjort der. Saken är, med två ord sagdt, att Kamrer Lass man icke egentligen preterar sig för någon komik. En gammal beskedlig man, som med sina små egenheter likväl i botten är en hedersman, förtjenar alldeles ieke att bli utskrattad, derför att han måhända går i något gammalmodig hatt och rock, och det synes ej heller vara något bestämdt löjligt deri att han vill ha en maka, för att bereda sig ett litet trefligare hem på gamla dagar. Hade han framställts som en gamma: utlefvad Celadon, en kär!eksläspande gråhåriog, med pretentioner att ännu göra eröfringar, skulle historien fått ett helt annat utseende, och herr kamrerarens äfventyr skulle då blifvit af en verkligt löjlig effekt, i stället för att såsom nu är fallet, endast vara ömkliga. Författarinnan har begått det felet att göra sin hjelte litet för aktningsvärd, litet för hedersam, litet för mycket bon papa, Se der småsaker, som varit för karakteren af det hela utaf decideradt inflytande! Men så återstår alltid, säger man, den goda viljar att visa efaran för gamla ungkarlar att skaffa sig unga hustrur,. Ganska riktigt; och vi inkomma bär på ett alldeles nytt kapitel. Vi lemna de rent estetiska afseenderna, för att uppehålla oss vid det mera prosaiska afabula docet,; förfaitarinnan har då endast velat skrifva en afsigtsbok, en sedemålning med potitivt syfte, eburu ————rILLhkh S VVS RA I SA a AI a