RV gr ma
beslutet, så vidt dermed afsågs ett upphäfvande a
herrar fullmäktiges i fråga om äldre Silfver-Rårs ut
lemnande fattade beslut. :
LITTERATUR.
kamrer Lassman, teknad af Emelie Carlenr
Den produktiva författarinnan har denna gång
så godt som öfvergifvit det romantiska elemen
tet och i stället slagit sig på någonting, som vä
nirmast tillhör, eller afser att tillhöra den ko
miska genren. Kamrer Lassman är en gamma
ungkarl, som i sin ålders höst får det infallet at
söka sig en ledsagarinna genom lifvetn, unde:
hvilket sökande han har en mängd oblida äfven.
tyr, samt sist hoppar i alldeles rasande tunn:
och gifter sig med en ung yrhätta, som gör ho
nom tusen bekymmer och qval, och påskynda
hans verkligen ömkliga hädanärd till sina fäder
Denna historia Kar blifvit behäftad med et
väsendtligt och tyvärr konseqvent genomföråt fel
derigenoma att författarinnan alltifrån början set
sitt ämne från en i grunden alldeles oriktig syn:
punkt. Först oeh främst måste man nemliger
komma öfverens om att det i lifvet, som i na
turen, finnes ett slags fult, otäckt, gement, ve-
derstyggligt, som i sin positiva nakenhet oct
individualitet står helt och hållet utom den skö-
na konstens gebit. Det är detta platta och pro
saiska fula, som vi i ett landskap någon gäng
påträffa i till exempel ett klippt träd, och i vår
dagliga lif olyckligtvis alltför ofta ertappa i de
gezom konventionella dumheter och narrspel, ge
nom onaturliga sociala tvång alstrade och vid-
makthållna disharmonier. Liksom en målare it-
minstone icke kan ha rättighet att göra formen a!
ett dylikt klippt och onaturligt fasoneradt träd til
hufvudmotiv för sin tafla, så anse vi äfven den
sköna litteraturen begå ett stort misstag, då den
med riktigt allvar kastar sig öfver dylika rent
prosaiska ämnen, som till exempel de småaktiga
intrigerna och tvistigheterna inom det husliga äkta
lifvet. För den estetiska känstan finnes i ailt
detta intet; ty harmen, förtrytelsen är i sjelfva
verket ingen poetisk affekt, och någonting annat
kan man icke egentligen erfara vid åsynen af
en stackars gubbe, som ideligen hundfilas och
drages vid näsan af en nippertippa till gemål. Det
abnorma, det tillfälligt fula i naturen måste vara
stegradt till ett vildt, ett sönderslitet, för att
bli pittoreskt, och det oharmoniska i lifvet mi-
ste på samma sätt vara adladt till passion, till
pathos, för att bli värdigt diktens pensel.
Den sköna konsten har likväl här, — det är
sannt, — en reträtt och en resurs, för att icke
lemna alldeles obegagnadt hela detta alldaglighe-
tens vidsträckta fält, nemligen uti det komiska.
Komiken är visserligen endast en negativ poesi,
men den är dock, riktigt uppfattad och utförd,
en sådan. Det är från denna komikens stånd-
punkt både romanskrifvare och dramatiska för-
fattare i alla tider behandlat det lägre i lifvet,
och man eger utan tvifvel arbeten inom denns
genre, Hvilka verkligen uppfylla alla fordringar
af en nogräknad estetik. Har Kamrer Lassmanrsp
teknarinna äfven Jyckats uppfylla dessa fordrin-
gar? Vi nödgas svara, att hon, efier vår upp-
fattning, åtminstone icke fullkomligt gjort der.
Saken är, med två ord sagdt, att Kamrer Lass
man icke egentligen preterar sig för någon ko-
mik. En gammal beskedlig man, som med sina
små egenheter likväl i botten är en hedersman,
förtjenar alldeles ieke att bli utskrattad, derför
att han måhända går i något gammalmodig hatt
och rock, och det synes ej heller vara något be-
stämdt löjligt deri att han vill ha en maka, för
att bereda sig ett litet trefligare hem på gamla
dagar. Hade han framställts som en gamma:
utlefvad Celadon, en kär!eksläspande gråhåriog,
med pretentioner att ännu göra eröfringar, skulle
historien fått ett helt annat utseende, och herr
kamrerarens äfventyr skulle då blifvit af en verk-
ligt löjlig effekt, i stället för att såsom nu är
fallet, endast vara ömkliga. Författarinnan har
begått det felet att göra sin hjelte litet för akt-
ningsvärd, litet för hedersam, litet för mycket
bon papa, Se der småsaker, som varit för ka-
rakteren af det hela utaf decideradt inflytande!
Men så återstår alltid, säger man, den goda viljar
att visa efaran för gamla ungkarlar att skaffa sig
unga hustrur,. Ganska riktigt; och vi inkomma
bär på ett alldeles nytt kapitel. Vi lemna de
rent estetiska afseenderna, för att uppehålla oss
vid det mera prosaiska afabula docet,; förfaita-
rinnan har då endast velat skrifva en afsigts-
bok, en sedemålning med potitivt syfte, eburu
————rILLhkh S VVS
RA I SA a AI a