de önska sig, allt hvad han kunde förebära vara
nödigt för hans framtid, kunde baronen gifva
honom, och således måste ban ingå i den farliga
befattningen.
Baron Kronsvärd var en ädel man af gamla
ärligt svenska principer. Han anade aldrig svek
och icke heller att han kunde väcka passioner
som stormade. Han hade sjelf alltid varit lugr
och passionsfri, och trodde att alla voro det
liksom han. Det var således af ren obekantskap
med det menskliga lyonet han inbjöd sin dot-
ters barndoms-lekkamrat att blifva en daglig gäs!
i silt hus; och ännu mindre anade han, att ban
begick en oförsigtighet, då han en afton, vär Jo-
hannes låit höra sitt mästerskap på pianoforte
föreslog aw han skulle fortsätta fröken Johannas
undervisning och öfning, som nu på en tid blif-
wit afbruten.
Hade dan goda baronen det aldra minsta ob-
serverat den af glädje strålande blick Johanna
kastade på unga magistern, så hade han troli-
gen icke låtit förslaget gå i verkställighet; men
han märkte ingenting, utan tvang Johannes att
begynna sina musikaliska lektioner.
Ea yngling och en ung flicka böra aldrig spela
å quatre mains med hvarandra. Musiken är pas-
sionens och kärlekens språk, och de förstå hvar-
andra i toner, i ackorder, utan att de önska
det; musiken är hjertats språk, den talar tvärt
emot vår vilja och sqvallrar OM våra innersta
känslor, utan att vi veta det. De begge unge
hade ej länge fortsatt sina musikaliska studier,
förrän han förstod att han sagt förmycket, och
hon att hon förstått förmycket af det hemlig-
hetsfulla språk de talade med hvarandra. Både
Johannes och Johanna fingo då i sitt uppförande
en anstrykniog af blyghet; de påminde sig i
hvarje ögonblick att de ej mera voro barn, Di
Johannes oförmärkt ville kasia en blick på sin
sköna granne vid pianot och såg sig upptäckt af
henne, då nedslog han ögat oeh såg på tangen-