de önska sig, allt hvad han kunde förebära vara nödigt för hans framtid, kunde baronen gifva honom, och således måste ban ingå i den farliga befattningen. Baron Kronsvärd var en ädel man af gamla ärligt svenska principer. Han anade aldrig svek och icke heller att han kunde väcka passioner som stormade. Han hade sjelf alltid varit lugr och passionsfri, och trodde att alla voro det liksom han. Det var således af ren obekantskap med det menskliga lyonet han inbjöd sin dotters barndoms-lekkamrat att blifva en daglig gäs! i silt hus; och ännu mindre anade han, att ban begick en oförsigtighet, då han en afton, vär Johannes låit höra sitt mästerskap på pianoforte föreslog aw han skulle fortsätta fröken Johannas undervisning och öfning, som nu på en tid blifwit afbruten. Hade dan goda baronen det aldra minsta observerat den af glädje strålande blick Johanna kastade på unga magistern, så hade han troligen icke låtit förslaget gå i verkställighet; men han märkte ingenting, utan tvang Johannes att begynna sina musikaliska lektioner. Ea yngling och en ung flicka böra aldrig spela å quatre mains med hvarandra. Musiken är passionens och kärlekens språk, och de förstå hvarandra i toner, i ackorder, utan att de önska det; musiken är hjertats språk, den talar tvärt emot vår vilja och sqvallrar OM våra innersta känslor, utan att vi veta det. De begge unge hade ej länge fortsatt sina musikaliska studier, förrän han förstod att han sagt förmycket, och hon att hon förstått förmycket af det hemlighetsfulla språk de talade med hvarandra. Både Johannes och Johanna fingo då i sitt uppförande en anstrykniog af blyghet; de påminde sig i hvarje ögonblick att de ej mera voro barn, Di Johannes oförmärkt ville kasia en blick på sin sköna granne vid pianot och såg sig upptäckt af henne, då nedslog han ögat oeh såg på tangen