stad, till sin dotter och måg, hos hvilka hon vill
tillbringa sitt lifs aftonstund i frid och ro.
Så fort jag fått reda på dessa omständigheter
tog jag ganska nöjd och belåten afsked af mins
vänner samt ämnade begifva mig på återvägen.
Jag gick til krogars, hvarest kommande och
farande vanligen stannade för att beta, hvarföre
stället ock fåt: namnet Talavid., Med betandet
gick det så til!, att när hästarne voro mätte och
bland långt förut, voro körsvennerna gemenli-
gen fulla. Såsom vanligt, var nu den lilla röd-
målade stugan omgifven af histar, kärror och
bönder. Jag vet icke huru det kommer sig, men
sådana ställen hafva alltid ett visst otrefligt ut-
seende, Så förhöll det sig ock med detta. Stu-
gan lig alldeles invid landsvägen; på planen der
framföre var gräset helt och hållet bortnött och
förtrampadt, och omkring det gle:a skrank, som
begagnades att binda hästarne: vid, grymtade nå-
gra onosliga fyrfotar och rotsde i bynket. Es
bel hop bönder svärmade kring uförstug-isten
eller svalens, som bin kräla på flustret af en
kupa, och en Jjushårig, snuskig Piga sprang der
med ett dryckesstop i handen, melizn källare och
stug2, com ena perpendikel: Största delen af
ppan, som blifvit tagen från Gunnar, utgjorde
zu en enda stor hummelgård och der bortom
lig en dverglik tallskog, som begränsade utsigten
på alla håll. Hör hit, min gubbe, vill du ekjut-
sa du?, frågade jag en långlifvad landsbonde
som stod och vred sig i solskenet bredvid en
förspänd kärra samt då och då med pskan snör-
tade till de nörgångne fyrfotarne, som sprungo
och grymtade kring åkdonet. Ni-nä-nä dädå
vet jag just iiinte dä, svarade han mei det o-