RT RE SK IE TNE ANS NAR
bans föreställning, ej gerna borde kunna vinna in-
träde äfven uti uppkomne tvister om mitt och ditt
emellan parter, hvilka ega anspråk på aktning för
högre bildning och ädlare tänkesätt, så har han för-
skaffat sig tilldång på alla handlingar i målet, för
gtt igenom deras granskning vinna upplysning, om
och hvilka anledningar må finnas i sjelfva sakens
natur, eller i något, som under rättegången förefal-
lit, hvaraf det sätt, som käranderne valt till utfö
rande af sin talan, kunde nöjattigt förklaras. Man
har dervid funnit, att käranderne redan uti deskrif
ter, som vexlsts i Hofrätten, gjort hvarjehanda ut-
flykser, som inträngt på personligbetens område och
alldeles icke bört till saken eller dess belysning.
svarande sidan deremot är icke ett enda uttryck, en
enda ordställning begagnad, som röjer annan afsigt,
än att söka gifva skäl för de åsigter, under hvilka de
hysa den förmodan, att deras sak är rättvis. - Sedan
Hofrättens dom fallit till svarandernes fördel, hafva
de med resignation afbidat den tid, då högre rätt
komme att yttra sig öfver Hofrättens domslut.
kärande sidan bor man ej åtnöjts med att fullfölja
saken till denna högre rätt. Man har haft behof att
tillika vända sig till en annan domstol, cen så kal-
lade allmänna opinionen, och i sådant ändamål låta
i Allehanda N:ris 489 och 492 detta år införa en
species facti, okontrollerad af laga domstol och i
flera delar olika med dem, som legat till grund för
Hofrättens -domslut. Man förbigår att här upprepa
det otillbörliga i sättet, hvaraf anförandet i Dagligt
Allehanda innebär omisskänneliga spår i flera delar.
Läsaren, som gör sig reda för hvad hanfordrar och
förväntar af parter; om hvilka han tror, att de be-
finna sig vid en högre ståndpunkt af bildning och
grannlagerhet, skall ofelbart finna sin känsla sårad
af hvad der förekommer. Svarandernpe hafva, i an-
ledning deraf, ej tillåtit sig annat än att låta införa
Hofrättens dom i Aftonbladet N:ris 200 och 202 iår.
Denna åtgärd har verkat lika med olja, som utkastas
på det af elden angripna föremålet. En ny artikel
i Allebanda N:o 228 har deraf hemtat nya anlednin-
gar, att göra beskyllningen, ej mindre mot Hofrät-
ten, att hafva af partiskhet eller oskicklighet fällt
orättvis dom, än äfven emot svaranderne, att aflåga,
egennyttiga afsigter, och igenom medel, främmande
för den rättsinnige, söka utestänga sina motparter
från åtnjutande af deras i lag grundade rätt. Afven
andra enskilde personer, hvilka ej bafva något att
göra med tvistemålet, hafva blifvit påpekade på ett
sätt, som tillfyllet antyder, att man ej är grannlaga
om medlen; blott de kunna användas till vinnande
af målet? Anmärköijngsvärdt är det redan, att sak,
som är dragen under pröfnipg af laga domstol, just
i den stund, då den beror på dess afgörande, fram-
drages för allmänheten, hvilken dock ej har med
domslutet att skaffa, och det under. åberopande af
andra skäl, än de, som finnas i handlingarne, och
endast hos domaren kunna gälla. Men vore afsigten
dermed, att derigenom åstädkonima eh så kallad all-
män opinion till fördel för den sök, som förföktas,
samt att igenomö dess inflytelie inverka fast och obe-
märkt: på den eljest oväldiga domaren, så är sådant
lika förkastligt och föraktligt, som det är lyckligt
för hvarje rättsökande i fäderneslandet, att der ännu
finnas domare och domstolar, hvilka ej så lätt låta
sig missleda från banat af rätt och sanning, vare
sig af en så kallad opinion, som degens vindkast
förmått åstadkomma, eller sf andra fölska profeter.
Det må ej förlänkas någon, hvem han må vara, som
är i god tro, att försvara sin rätt och sin sak, då
ban dervid begagnar de skäl, som höra fill saken
och tjena till dets upplysande och utredande; men
om han är i god tro, om ban är rättsinnig, om han
har aktning för sig sjelf och för andra, skall han ej
tillåta sig attigenom utsväfningar utom gränserna
för sjelfva saken söka förblanda sak och personer;
och dessas efsigter och motiver, och Gud vet icke
hvad, för att åstadkomma en samklang, verkande,
om möjligt, på ovana öron till ett bifall, som an-
norledes ej stått att vinnas. Man älskar atttro, att
käranderne må vara oskyldiga till hvad häraf kan
hvälfses. å deras sakföräre, men det gamla ordsprå-
ket: kaka söker meka, kan härvid återkallas i min-
net. Det må derföre bero på käranderne sjelfve och
deras sakförare, att, i afseende på det otillbörliga i
sättet för sakens utförande, dela med hvarandra, så
att hvardera behåller hvad på honom sig kbelöper.
Sjelfva saken, hvarom tvistas, är till sin beskaf-
fenhet garska enkel. Enligt handlingarno består
den deri: Aflidne grefvinnan von Fersen, född Wacht-
meister, upprättade år 4747 och 4748 testamenten
om sin .qvarlåtenskap, hvarigenom hon i allmänhet
förklarar, att hon ville göra alla sina barn, nem-
ligen sönerne Carl Reinhold och Fredric Axel von
Fersen samt dottern Anna Sophia, lika rätt, och att,
jemte det Anna Sophia blef hugnsd med hvad henne
tillkomme, åtskillige af de öfrige fasta egendomarne
skulle tillfalla sönerne såsom fideikommiss, ech efter
dem deras manliga bröstarfvingar. I det fall åter,
ETEN ESA RS EE TE FARS EE TONER TORNEN INO IEI