Suön, som föll i stor myckeabet, issvepte taf-
lan emeilanåt i sina hvita hvirflar, men Elin
blickade oafvändt åt sjöviken, der bönderne från
Fristads-trakten brukade taga af vägen. En flock
vandrare närmade sig ditåt, mena Kin såg nog,
att Magnus icke var bland dem: ty han var
högre än någon af dem, som tu syntes på stran-
den, och brukade gemenligen, — serdeltes på
sednare tider, — gå ensam, sköjd fråa de andra.
Snart blef luften derute så mörk, ätt fönsterru-
tan blott återgaf hennes egen bid, elden i spi-
seln och de höga gastlika väfstötterue. Hon vän-
de sig då från bilden i rutan, den såg så sorg-
sen ut! och gick till de gamle, bemödande sig
ått deltaga i deras samtal.
Elin bebodde en kammare i loftet. Fönstret,
söm vette ut åt ängen till, var beläget på gaf-
veln och hade små rutor med infattning af bly.
Vid detta fönster satt Etin denna samma afton;
hon hade framtagit några små presenter; som
hon fordom fått af Magnus, och dem hon nu
under en sorglig tystnad betrattade. Bland dessa
fanns ock några älsklingsvisor, dem hon ofta
brukade sjunga, då ingen hörde derpå. Nu vai-
de hon ea der i orten mycket bekant och om-
tyckt kärleksvisa, den hon sjöng med heit låg
röst, för att icke väcka de gamle nedunder:
Ack hur kan jag vara nöjder,
Ack hur kan jag vara glad!
När bjertat till oro sig böjer
Jag bar allsingen glader dag.
Alla mina glada dagar
De ha förvandlat sig,
Den vännen som kärast jag hafver
Han har nu förgätlt mig.
Ingen dyrk och ingen nyckel
Kan uppläsa dotta bröst
Iogen menniska på jorden
Kan gifva mig någon tröst.
När som himlens klockor ringa
Sista timman för mitt lif,
t