och tala med honom, hon hoppades-att då kun-
na upptäcka hvad som gick åt honomp, men
ett sådant tillfälie ville icke yppa sig.
;Han båller då icke af mig längre! tänkte
Elin, efter han flyr mig så dem, och denna
tanke förde en vuntrg fläkt in i hennes själ,
der allt, bittit!s, varit himmelsblått och sommar-
varmt. Hvem famnar utan smärta en sådan fö-
reställning, midt i sina önskningars blomnings-
stund! hvem lemnar väl utan saknad ifrån sig
ett stöd, kring hvilket ens tankar, känslor och
förhoppningar allt setan barndomen slingat sig,
och vid hvilket hjertat fastvuxit! Elin led ock-
så grufligt vid den tanken, att Magnus kallnat
för henne. :
Det kännes så tomt i hjertat efter en sådan
förlust, man känner icke mer igen sig sjelf, el-
ier de föremål, som, omgifva en — en mörk sky
sänker sig ned öfver de scener, som nyss lågo i
solglans framför oss, oc lifvet rullar från denna
stund upp sin nattsida för oss. Duken, hvar-
på hoppets och inbillningens färger framjollrat
sina förlofvade landskap, usdanryckes, och med
häpnad, och under dödstystnad, blicka vi ned
på nattstycket i vår själ!
Det var en söndagsqväll, Gunnar, hans hustru
och Elin voro ensamme, Elin satt på väfstols-
brädet och blickade på det skumma vintriga land-
skapet derute. Det var ännu icke alldeles ned-
mörkt, och flickans klara öga irrade med ett
sorgligt uttryck bort öfver den tillfrusna sjön.
Talrika menniskoflockar hvimlade på det biå
fältet, som här och der hade en mörkare fläck,
som förrådde antingen att der var en vak, eller
att isen på det stället var svagare,
Menniskorna, som nu frestade det osäkra för-
rädiska elementet, kommo från en kyrka, som
var belägen på några mils afstånd, söderut, der
en s. k. läsare-prest uppträdt och med sina 3
timmars predikningar !ockade till sig en mängd
åhörare från de omkrisg!iggande soecknarne.