EN KAMMARHERRE I 419:de ÅRHUNDRADET.
TEKNING EFTER NATUREN. )
V.
ELINS KLAGAN.
Duggen kom, men kjölte dig ikke;
Vinden :sused dit Bryst saa ner,
. Men devs Aande forfrisked dig ikke.
HERTZ.
Elin, stackars flicka, hade ock märkt, — och
hon var den första, som märkte det! — att
Magnus förändrats, och att han nu mera icke,
som förr, : uppsökte: henne på Elvbo, eller gaf
henne blommor på kyrkbacken. Denna förän-
dring smärtade henne mycket, och hon sökte
förgäfves att uttänka någon rimlig orsak dertill.
Arbetet gick icke så hurtigt som förr, sön-
dagsaftnarne voro icke så glada, vintern nalka-
des mer och mer, och det förfallna Elvbo syn-
tes dystrare ån någonsin. Hela långa hösten ha-
de det varit imotigt och tråkigt. Grefven hade,
af vanlig omtanka för sina godsare, (Pelle påstod
att det skedde af hitter pillmarighet), uppskju-
it alla körslorne, till denna tid, då vägarne
äro som värst, och då vanligen både menniskor
och djur sky att färdas dem. Nu budade gref-
ven, och godsarne voro tvungne att lyda.
Folket for omenskligt illa, och hästar och åk-
don sattes ned i smutsen. Aboarne knotade sins
emellan, men helt tyst, emedan, om inspekto-
ren eller rättaren icke hade tillfälle att vara med
som pådrifvare, klef grefven sjelf med egne hög-
förnäma fötter, — för tillfället försedde med
näfversulor, som påbundos med baständar, hvil-
ka sammanknötos öfver vristen, — bland. lassen
och trakterade med allehanda, utvärtes applice-
rad, uppmuntran.
Förgälfves grubblade Eiin, öfver huru hon skul-
le kunna förskaffa sig tillfälle stt träffa Magnus
) Se A. B. N:o 238, 2359 och 240,