EN KAMMARHERRE I 419:de ÅRHUNDRADET. TEKNING EFTER NATUREN. ) V. ELINS KLAGAN. Duggen kom, men kjölte dig ikke; Vinden :sused dit Bryst saa ner, . Men devs Aande forfrisked dig ikke. HERTZ. Elin, stackars flicka, hade ock märkt, — och hon var den första, som märkte det! — att Magnus förändrats, och att han nu mera icke, som förr, : uppsökte: henne på Elvbo, eller gaf henne blommor på kyrkbacken. Denna förändring smärtade henne mycket, och hon sökte förgäfves att uttänka någon rimlig orsak dertill. Arbetet gick icke så hurtigt som förr, söndagsaftnarne voro icke så glada, vintern nalkades mer och mer, och det förfallna Elvbo syntes dystrare ån någonsin. Hela långa hösten hade det varit imotigt och tråkigt. Grefven hade, af vanlig omtanka för sina godsare, (Pelle påstod att det skedde af hitter pillmarighet), uppskjuit alla körslorne, till denna tid, då vägarne äro som värst, och då vanligen både menniskor och djur sky att färdas dem. Nu budade grefven, och godsarne voro tvungne att lyda. Folket for omenskligt illa, och hästar och åkdon sattes ned i smutsen. Aboarne knotade sins emellan, men helt tyst, emedan, om inspektoren eller rättaren icke hade tillfälle att vara med som pådrifvare, klef grefven sjelf med egne högförnäma fötter, — för tillfället försedde med näfversulor, som påbundos med baständar, hvilka sammanknötos öfver vristen, — bland. lassen och trakterade med allehanda, utvärtes applicerad, uppmuntran. Förgälfves grubblade Eiin, öfver huru hon skulle kunna förskaffa sig tillfälle stt träffa Magnus ) Se A. B. N:o 238, 2359 och 240,