Iterne på ett annat sätt, ån de nyssnämnde sta-
Iterna. Domaremakten är, här som der, alldele:
Joberoende, men den verkställande är icke hä
Isom der blandad med den lagstiftande, utan full
Ikomligt skiljd derifrån. Verkställande makten
Konungen och ministrarne, har bloti att brings
Iden lagstiftande maktens, storthingets, beslut till
verkställighet; men den sednare bade nödvändig!
förlorat något af sitt oberoende, och det klar:
hestämda förhållandet mellan statsmakterne skulle
blifvit hoptrassladt, om statsråden erhållit del:
lagstiftningen. Det skulle mycket hafva förar-
gat Norrmännen, om verkställande makten dri-
stat handhafva polisen annorlunda, än efter
bestämda lagar från storthinget, om hon vågat
tillgripa mått och steg, som icke haft sin grund
i lagarne, eller utfärdat order, som egt mer än
provisorisk kraft och icke varit underkastade
nästa storthings granskning. Derföre har man
icke heller velat medgifva denna ändring.
Det vittnar ock om en ganska riktig takt, att
storthinget za2fslog en enskild proposition, åsyl-
tande att förläna Kronprinsen icke blott säte,
utan ock stämma i statsrådet; det skedde icke
derföre, att man så mycket fruktade hans in-
flytande på de öfrige statsrådets medlemmar,
utan derföre, att man ansåg det opassande och
ganska betänkligt, att statens tillkommande öf-
verhufvud skulie invecklas i partiernas strid och
göras ansvarig för rådslag och handlingar, hvilket
ednare Konungen icke är; för denna orsak afstyrs
de man helt och hållet nyssnamnde proposition.
Större anfäktning har likväl afslaget på den
enskilda motionen om tillträde i Norge för ju-
darne haft att uthärda i andra land och för-
nämligast af de bberala. Men man måste be-
döma Norge, icke efter andra länders, utan ef-
ter dess egna förhållanden, och då torde man
ursäkta afslaget; Norge har förut inga judar och
utöfvade således ingen orättvisa mot någon dei
af sin befolkning. I Norge existerar en sann,
lefvande nationalitet, den man icke vill störa
genom inflytelsen af en främmande. I Norge
känner man ännu icke den vidriga tvisten mel-
lan konfessionerna och har icke lust ått onö-
digtvis draga den öfver sig. Norska folket är
enigt i sina religiösa, liksom i sina politiska å-
sigter, det bekönner sig till protestantismen utan
all mysticism och utan intolerance. Norska fol-
ket är af den tanka, att genom ett tillopp af
judar, hvilket man efter upphäfvande af förbu-
det befarar, mycket lidande skulle indragas i lan-
det. Men norska Storthinget är att anse som
norska folket i egen person; det utgår oblandadt
från folket och har till syfte att handla enligt
folkets sinne, hvarföre ock många män, som
kunnat vara af olika tanka i denna sak, ändock
röstat mot propositionen. Härtill kommer den
billiga fruktan att taga första steget till grund-
agens förändrande. Skulle ock Storthinget emo:
olkets opinion hafva dekreterat judarnes inflyt-
tande, så hade detta föga gagnat, emeden folket
stadigt skulle kämpa deremot och kommunerne
;jort sina serskilda rättigheter gällande. Man
år derföre icke anse norska folket för intole-
vant; det skail icke visa sig fiendtligt om bil-
lade judar besöka dess land, och det är derföre
n onödig fruktan, att judar icke skulle få del-
aga i det nästa år inträffande naturforsksremö-
et i Christiania; norska folket, såväl som Chbri-
tianias invånare, skola tvertom räkna sig till
1eder att mottaga lärda judar såsom sina gäster.