Iterne på ett annat sätt, ån de nyssnämnde staIterna. Domaremakten är, här som der, alldele: Joberoende, men den verkställande är icke hä Isom der blandad med den lagstiftande, utan full Ikomligt skiljd derifrån. Verkställande makten Konungen och ministrarne, har bloti att brings Iden lagstiftande maktens, storthingets, beslut till verkställighet; men den sednare bade nödvändig! förlorat något af sitt oberoende, och det klar: hestämda förhållandet mellan statsmakterne skulle blifvit hoptrassladt, om statsråden erhållit del: lagstiftningen. Det skulle mycket hafva förargat Norrmännen, om verkställande makten dristat handhafva polisen annorlunda, än efter bestämda lagar från storthinget, om hon vågat tillgripa mått och steg, som icke haft sin grund i lagarne, eller utfärdat order, som egt mer än provisorisk kraft och icke varit underkastade nästa storthings granskning. Derföre har man icke heller velat medgifva denna ändring. Det vittnar ock om en ganska riktig takt, att storthinget za2fslog en enskild proposition, åsyltande att förläna Kronprinsen icke blott säte, utan ock stämma i statsrådet; det skedde icke derföre, att man så mycket fruktade hans inflytande på de öfrige statsrådets medlemmar, utan derföre, att man ansåg det opassande och ganska betänkligt, att statens tillkommande öfverhufvud skulie invecklas i partiernas strid och göras ansvarig för rådslag och handlingar, hvilket ednare Konungen icke är; för denna orsak afstyrs de man helt och hållet nyssnamnde proposition. Större anfäktning har likväl afslaget på den enskilda motionen om tillträde i Norge för judarne haft att uthärda i andra land och förnämligast af de bberala. Men man måste bedöma Norge, icke efter andra länders, utan efter dess egna förhållanden, och då torde man ursäkta afslaget; Norge har förut inga judar och utöfvade således ingen orättvisa mot någon dei af sin befolkning. I Norge existerar en sann, lefvande nationalitet, den man icke vill störa genom inflytelsen af en främmande. I Norge känner man ännu icke den vidriga tvisten mellan konfessionerna och har icke lust ått onödigtvis draga den öfver sig. Norska folket är enigt i sina religiösa, liksom i sina politiska åsigter, det bekönner sig till protestantismen utan all mysticism och utan intolerance. Norska folket är af den tanka, att genom ett tillopp af judar, hvilket man efter upphäfvande af förbudet befarar, mycket lidande skulle indragas i landet. Men norska Storthinget är att anse som norska folket i egen person; det utgår oblandadt från folket och har till syfte att handla enligt folkets sinne, hvarföre ock många män, som kunnat vara af olika tanka i denna sak, ändock röstat mot propositionen. Härtill kommer den billiga fruktan att taga första steget till grundagens förändrande. Skulle ock Storthinget emo: olkets opinion hafva dekreterat judarnes inflyttande, så hade detta föga gagnat, emeden folket stadigt skulle kämpa deremot och kommunerne ;jort sina serskilda rättigheter gällande. Man år derföre icke anse norska folket för intolevant; det skail icke visa sig fiendtligt om billade judar besöka dess land, och det är derföre n onödig fruktan, att judar icke skulle få delaga i det nästa år inträffande naturforsksremöet i Christiania; norska folket, såväl som Chbritianias invånare, skola tvertom räkna sig till 1eder att mottaga lärda judar såsom sina gäster.