Fastän jag är svag, min Gud.dock för mig kavera Och jag med lust och behag ändtlig för honor hofverar! tim, hml;grymtade Pelle, adet der är i all fall möet oförståndigt, åtminstone förstår ja det absolut inte.n Ändtligen fanns ock sArndts sanna christen domx; på försidan stod: Magnus Erson är mit namn, mig till heder och ingen skamp. eMen hvad skall du ligga och väsnas mec allt det bär?, brast ändtligen Magnus gäst ut inte gro åkrarne bätter för det du gräfver bokhöja? gif du stoderandet på båten, Masse och sköt din höfvel som förr, det är sett-i-mi; möet likare.n Det kommer icke dig vid, menar jag,, sva rade Magnus kärft och slungade en mörk blicl på den objudne rådgifvaren, samt började åte; att läsa, sedan ban likväl först, af gammal vana skjutit fram en stol åt sin gäst. aHå-ja-ja, du behöfver inte illgöras för de ora, Magnus, jag mente inte illa dermed. Ja; säger bara så, efter jag hört andra prata om dit och ditt läsareväsen, Gunnar i Elvbo sade, hä medan . . M uHvad sade han ? frågade den andre hastigt oc! lyfte ögonen upp från aDen schwabiska skatteny aHan sader, fortfor berättaren, catt du nu p en tid blifvit möet unnelig i homöret, och at du, liksom jag vill sx2, går och grunna i enske ligheta .cHvad sen då, må jag inte bar rättighet at gå i enskelighet om jag så tycker, utan att nå gon behöfver bekymra sig om mina göromål?, Ah, Magnus, du ska inte vara så bissuger, di