Fastän jag är svag, min Gud.dock för mig kavera
Och jag med lust och behag ändtlig för honor
hofverar!
tim, hml;grymtade Pelle, adet der är i all
fall möet oförståndigt, åtminstone förstår ja
det absolut inte.n
Ändtligen fanns ock sArndts sanna christen
domx; på försidan stod: Magnus Erson är mit
namn, mig till heder och ingen skamp.
eMen hvad skall du ligga och väsnas mec
allt det bär?, brast ändtligen Magnus gäst ut
inte gro åkrarne bätter för det du gräfver
bokhöja? gif du stoderandet på båten, Masse
och sköt din höfvel som förr, det är sett-i-mi;
möet likare.n
Det kommer icke dig vid, menar jag,, sva
rade Magnus kärft och slungade en mörk blicl
på den objudne rådgifvaren, samt började åte;
att läsa, sedan ban likväl först, af gammal vana
skjutit fram en stol åt sin gäst.
aHå-ja-ja, du behöfver inte illgöras för de
ora, Magnus, jag mente inte illa dermed. Ja;
säger bara så, efter jag hört andra prata om dit
och ditt läsareväsen, Gunnar i Elvbo sade, hä
medan . . M
uHvad sade han ? frågade den andre hastigt oc!
lyfte ögonen upp från aDen schwabiska skatteny
aHan sader, fortfor berättaren, catt du nu p
en tid blifvit möet unnelig i homöret, och at
du, liksom jag vill sx2, går och grunna i enske
ligheta .-
- cHvad sen då, må jag inte bar rättighet at
gå i enskelighet om jag så tycker, utan att nå
gon behöfver bekymra sig om mina göromål?,
Ah, Magnus, du ska inte vara så bissuger, di