en ärftlig monarki. Här år-intet krig mells kamrarne, ty här är egentligen blott en kan mare, Storthinget, den stora lagstiftande folkföj samlingen, då dess båda afdelningar, Lagthing och Odelsthinget, genom val uppkomma ur der na enda kammare, till lättnad i arbetena, Jag stiftning och beskattning. Här är ingen ade bär existerar intet, framför de andra privilig:e radt stånd, intet ordensoch titelväsen — hva je embetsmaån tituleras efter sitt embete — int hederstecken som erhålles genom arf. Stånds fåfängan och ståndsförtrycket äro derföre här c kända ting. Konungen har intet absolut uta blott ett två gånger gällande veto, derföre upp står här ingen disharmoni mellan konungen oc folket och dettas representanter. Konungens ma jestät är här i verkligheten helig!, ty det äric ke möjigt att ministrarne kunna gömma si bakom det; dessa äro nemligen verkligen ansva riga och taga sig derföre till vara för förseelse Valen äro ock verkligt fria; ingen annan mak än förståndets kan derpå inverka; ingen bekrä! telse på valen fordras och föranleder en olycks bripgande tvedrägt. Norska konstitutionen är sanning ett mästerstycke, ett skönt konstverk ett helgjutet arbete, hvars serskilda delar stå det skönaste förhållande till hvarandra. Det ä förunderligt att ett sådant verk, på så kort ti och under en sådan brådska, kunnat tillvägabrin -gas, och man måste beundra kraften hos de män som skapade detsamma; endast den renaste fo sterlandskänsla, ögonblickets kraf och lyftning för hvilka alla lägre intressen veko tillbaka kunna förklara denna märkvärdighet. Norsk författningen passar helt och hålet till norsk folket, som är manligt, rättfram och fromt. Mai har väl profeterat, att denna demokratiska för fattning icke kunde blifva -varaktig, att den snar måste förändras, o. s. v.; men de, som så spåd de, voro falska profeter, kände icke andan ho norska folket, hvilket heldre låter döda sig, är det bortskänker sina rättigheter, och som älska; sin författnirg, hvilken äfvena helt och hållet pas sar för detsamma. Åtta och tjugo år bevis: detta; så länge har norska författningen bestit och mårga angrepp å densamma blifvit gjor da, många förändringar deri föreslagna; alls försöken bafva likväl studsat mot norska fokets fosterlandskänsla, mot dess kärlek till denna författning och mot förståndet hos de män, som bildat det stora, allena mäktiga, norska folket: råd, Storthinget. Och under dessa åtta och tjugo år har norska folket, som odlar en karg jord och äger inskränkta n5ringskällor, blifvit !yckligt genom måttlighet och ett vist sjelfstyrande. Staten var gäldbunden då decna styrelse tog sin början, och är nu så godt som skuldfri:; vetenskap!iga och praktiska statsinstituioner voro i lägervall, men hafva nu höjt sig och uppblomstra allt mer och mer; fördenskull felar det staten icke medel, fördenskull behöfver representationen och regeringen icke att knussla; endast för slöseri och kortsyst lyx tillknyta de pungen. Alla offentliga handiingar äro här verkligen offentliga, och pressen fullkomligt fri, så att hot, egoism och andra mörkrets makter här icke vinna insteg. En farlig sak vore det i sanning att vilja ändra, kludda och lappa på denna författning. Det vore som att från den vatikanske Apollo borttaga en lem och ditsätta en annan, under den förevändning, att det hela derigenom skulle få ett nyare utseende. Af insigt härom och af ett klokt bedömande af forntiden, det närvarande och det tillkommande, har norska storthinget afslagit alla propositioner, så väl Konungens som privatas, så snart de gått ut på ändringar i statsförfattningen. Hade man förlänat Konungen det absoluta veto, hvars förvärfvande hans första proposition åsyftade, så hade man beröfvat statsförfattningen dess egentliga karakter, lagt grund till tvistigheter mellan Konung och folk, förstört den harmoni, som nu herrskar, och tillintetgjort helgden af majestät, som snart hade blifvit indraget i striderna. Hade storthinget eftergifvit eller med Konungen delat sin rätt att naturalisera främlingar, hvilket den andra Konungens proposition åsyftade, så hade storthinget icke kunnat bevara folkets karakter oförkränkt, så hade Konungen, på sina svenska ministrars råd, kunnat förläna borgarerätt åt svenska adeln,!och norska demokratien hade derigenom blifvit underkastad en aristokrati, om ock icke en infödd. Det torde förefalla mången oförklarligt, att norska stortbinget äfven afslagit den tredje propositionen, medelst hvilken man ville förskaffa medlemmarne af norska statsrådet rätt att deltaga i storthingets öfverläggningar, då likväl i andra konstitutionella stater, i England och Frankrike, ministrarne böra infinna sig i kamrarne; men norska författningen bar delat de tre statsmakOREDSSON POR RN NS AEA AKAN