en ärftlig monarki. Här år-intet krig mells
kamrarne, ty här är egentligen blott en kan
mare, Storthinget, den stora lagstiftande folkföj
samlingen, då dess båda afdelningar, Lagthing
och Odelsthinget, genom val uppkomma ur der
na enda kammare, till lättnad i arbetena, Jag
stiftning och beskattning. Här är ingen ade
bär existerar intet, framför de andra privilig:e
radt stånd, intet ordens- och titelväsen — hva
je embetsmaån tituleras efter sitt embete — int
hederstecken som erhålles genom arf. Stånds
fåfängan och ståndsförtrycket äro derföre här c
kända ting. Konungen har intet absolut uta
blott ett två gånger gällande veto, derföre upp
står här ingen disharmoni mellan konungen oc
folket och dettas representanter. Konungens ma
jestät är här i verkligheten helig!, ty det äric
ke möjigt att ministrarne kunna gömma si
bakom det; dessa äro nemligen verkligen ansva
riga och taga sig derföre till vara för förseelse
Valen äro ock verkligt fria; ingen annan mak
än förståndets kan derpå inverka; ingen bekrä!
telse på valen fordras och föranleder en olycks
bripgande tvedrägt. Norska konstitutionen är
sanning ett mästerstycke, ett skönt konstverk
ett helgjutet arbete, hvars serskilda delar stå
det skönaste förhållande till hvarandra. Det ä
förunderligt att ett sådant verk, på så kort ti
och under en sådan brådska, kunnat tillvägabrin
-gas, och man måste beundra kraften hos de män
som skapade detsamma; endast den renaste fo
sterlandskänsla, ögonblickets kraf och lyftning
för hvilka alla lägre intressen veko tillbaka
kunna förklara denna märkvärdighet. Norsk
författningen passar helt och hålet till norsk
folket, som är manligt, rättfram och fromt. Mai
har väl profeterat, att denna demokratiska för
fattning icke kunde blifva -varaktig, att den snar
måste förändras, o. s. v.; men de, som så spåd
de, voro falska profeter, kände icke andan ho
norska folket, hvilket heldre låter döda sig, är
det bortskänker sina rättigheter, och som älska;
sin författnirg, hvilken äfvena helt och hållet pas
sar för detsamma. Åtta och tjugo år bevis:
detta; så länge har norska författningen bestit
och mårga angrepp å densamma blifvit gjor
da, många förändringar deri föreslagna; alls
försöken bafva likväl studsat mot norska fokets
fosterlandskänsla, mot dess kärlek till denna för-
fattning och mot förståndet hos de män, som
bildat det stora, allena mäktiga, norska folket:
råd, Storthinget. Och under dessa åtta och tju-
go år har norska folket, som odlar en karg jord
och äger inskränkta n5ringskällor, blifvit !yck-
ligt genom måttlighet och ett vist sjelfstyrande.
Staten var gäldbunden då decna styrelse tog
sin början, och är nu så godt som skuldfri:;
vetenskap!iga och praktiska statsinstituioner vo-
ro i lägervall, men hafva nu höjt sig och upp-
blomstra allt mer och mer; fördenskull felar
det staten icke medel, fördenskull behöfver re-
presentationen och regeringen icke att knussla;
endast för slöseri och kortsyst lyx tillknyta de
pungen. Alla offentliga handiingar äro här verk-
ligen offentliga, och pressen fullkomligt fri, så
att hot, egoism och andra mörkrets makter här
icke vinna insteg.
En farlig sak vore det i sanning att vilja än-
dra, kludda och lappa på denna författning. Det
vore som att från den vatikanske Apollo bort-
taga en lem och ditsätta en annan, under den
förevändning, att det hela derigenom skulle få
ett nyare utseende. Af insigt härom och af ett
klokt bedömande af forntiden, det närvarande
och det tillkommande, har norska storthinget
afslagit alla propositioner, så väl Konungens som
privatas, så snart de gått ut på ändringar i stats-
författningen. Hade man förlänat Konungen det
absoluta veto, hvars förvärfvande hans första
proposition åsyftade, så hade man beröfvat stats-
författningen dess egentliga karakter, lagt grund
till tvistigheter mellan Konung och folk, förstört
den harmoni, som nu herrskar, och tillintetgjort
helgden af majestät, som snart hade blifvit in-
draget i striderna. Hade storthinget eftergifvit
eller med Konungen delat sin rätt att naturali-
sera främlingar, hvilket den andra Konungens
proposition åsyftade, så hade storthinget icke
kunnat bevara folkets karakter oförkränkt, så
hade Konungen, på sina svenska ministrars råd,
kunnat förläna borgarerätt åt svenska adeln,!och
norska demokratien hade derigenom blifvit un-
derkastad en aristokrati, om ock icke en infödd.
Det torde förefalla mången oförklarligt, att nor-
ska stortbinget äfven afslagit den tredje proposi-
tionen, medelst hvilken man ville förskaffa med-
lemmarne af norska statsrådet rätt att deltaga i
storthingets öfverläggningar, då likväl i andra
konstitutionella stater, i England och Frankrike,
ministrarne böra infinna sig i kamrarne; men
norska författningen bar delat de tre statsmak-
OREDSSON POR RN NS AEA AKAN