ombyte var fogad, sedan kronobetjeningen såsom kronoskjutsningsskyldighet ålagt mig liktransporten, i stället för skarprättarep, under hvars befäl jag ble! ställd, då kronobetjeningen för ingen del aktade nödigt, att vara följaktig på resan. Det vore besynnerligt, om intet ansvar för kronobetjeningen skulle äga rum, i och för deras skjutsningsskyldiges lagstridiga behandling, och stridande mot lagen måtie det väl vara, att jag såsom kronoskjuts ålades att forsla en dylik effekt dryga 3:ne mil; men Konungens befallningshafvandes utslag synes utvisa, att sådent icke föranleder någon vidare åtgärd, på samma sätt, som utslaget äfven antyder, att min klagan öfver att hafva blifvit tvungen skjutsa med 2:ne hästar, i stället för en, icke heller föranleder någon åtgärd, på den grund, att jag icke ? ringaste mån skall hafva styrkt, att jag blifvit ivungen skjutsa äfven med den andra hästen. I fall med tvungen eller tvingad endast förstås, att genom hugg och slag vara hotad, så har jag visserligen icke blifvit det; men då jag, som inställt mig med partross, ville spänna ifrån min ena häst, i tanka att Nils O:sson, som äfven var budad med en häst, skulle sätta sin häst emot, öfvertalades jag till och med af kronofogden sjelf, att äfven skjutsa med den andra hästen, då Nils O:sson uteblef, utan påföljd, hvilket äfven synes något vittna om vederböråndes inneboende öfvertygelse, i afseende å lagligheten af den gifna befallningen att skjutsa; och hvarjemte jag gerna erkänner, att jag blef mera än vederborde uppskrämd för följderna att motsätta mig herr kronofogdens yttrade vilja, när han som bäst då var sysselsatt att hålla räfst med hela Torps by för dess vägran, att utom tur på länsmannens ordres utgöra detta nya sleg af kronoskjuts; och hvarföre Torps byamän också al herr kronofogden, just vid tillfället af min skjutsning, inkallades till kansliförhör, då de icke ville lyssna till herr kronofogdens förslag att lösa sig ifrån den kostsamma och tidspillande resan af 5 mil fråm till kansliförhöret och lika långt tillbaka. Jag har pu sökt inför Kongl. Kammarkollegium utveckla den förevarande frågan om kronoskjutsskyldighetens ytterligare utsträckning till den mest obyggliga omfetining; och jag gör mig förvissad, att Kongl. Kollegium tillintetgör Konungens befailningshafvandes i Stockholms län stadgande, att, som orden uti utsiaget lyda, det ovilkorligen åligger de kronoskjutsskyldige att emot ersälltning lemna den för transporten af kroppen (efter en sjelfspilling) nödige skjuts. Hvad den af mig fordrade ersättning för mitt lidande vidkomrmer, så kan jag icke afstå ifrån min begäran, att derför erhålla 50 Rdr Bko, och hoppas att den af Kongl. Kollegium icke anses obillig; och anser jag mg nödsakad ait, då Konungens befallningshafvandes utslag vid den mig tillräknade ersättning icke föstat något afseende å de ej obetydliga rättegångsomkostnader, jag får vidkännas, i största ödmjukhet anhålla, att Kongl. Kollegium äfven täcktes tillerkänna mig rättegångsomkostnader till det belopp, som af Kongl. Koilegium pröfvas skäligt; och då det ligger helt och hållet utom mitt omdöme, hvarest och hos hver tillgångarne för mina anspråk böra sökas, så tillåter jag mig nu, likasom uti min första inlaga till Landshöfd nge-embetet, att blott i förbigående omnämna, det aflidne Lars Anderssons bo lemner mera än tillräckliga tillgångar för mitt förnöjande, som dessutom på långt när icke uppgår till hvad en så kallad hederlig begrafning utaf boets behållning skulle medtagit. Jag kan icke afhålla mig att ännu en gång uttrycka min fulla tillförsigt till Kongl. Kammarkollegium, för vinnande af den rättvisa, som hela bondeståndets anseende och ära vid detta tillfälle otvifvelaktigt kräfver, och: till vinnande af den obetydliga ersättning jag forårat för mitt enskilda lidande. Sorunda och Understa d. 24 Sept. 1842. Anders (bomärke) Larsson. Skriften författad af Wallin.