LIKA TRIFVES BÄST MED LIKA:
(MINIATYR AF ALEXIS.)
(Forts. från gårdagsbl.)
Snart voro de resande framme; man tog myc-
ket artigt emet dem. Eit lindrigt smålöje kru-
sade väl frökens läppar då hon återsig den vio-
letta västen och herr Salomon, som förde sig Jlik-
som han haft en pansarskjorta under de svarta
kläderna eller som han då och då fick anfal:
af den småländska krampdansen. Alla hans la-
ter voro styfva och generade; då ban skulle gå
skedde det liksom af en spasmodisk rörelse som
tvingade honom att gå. Det var något sjukligt
och onaturligt att påse. När han talade; höll
han tal, vägde hvarje ord på guldvigt och stapp-
lade liksom han behöft lexikon för att hitta det
rätta ordet; nog af, han var sig lik, stel och
tråkig, generad och olycklig. Dessutom klämde
de nya stöflorna precist på den minsta tån, och
halsduken satt tvungen och liksom konstsvarfvad
omkring haisen.
Löjtnanten lättade likväl betydligt hans börda.
Löjtnanten var kusin: eller något ditåt och kal-
lade baronessan för tant, baronen för onkel och
fröken rätt och slätt för lilla Fredrique; han
anförde således med temlig ledighet sin vän Sa-
lomon.
Liksom af en händelse omtalade löjtnanten,
att brukspatron Simpel på Prejarhyttan nu
på en tid plågats af en envis hosta och tro-
ligen ej långt till skulle öfvergå till ett bättre
lif. Ack min Gud, sade baronessan, är han
sjuk? Jag beklagar er, herr Simpel, som 1 ho-
nom kanske snårt nog mister en kär slägting.
Brukspatron Simpel på Prejarhyttan är en all-
mänt aktad man, Salomon bockade sig.
Var så godp, tiliade baronen, och sitt ner,
herr Simpel, här i soffan.
Salomon backade sig åter och plockade på
balsduken. Var så god, herr Simpels, återtog
baronen med en artig hänvisning på platsen, der
deu hederlige Salomon skulle få hvila jagets
frånsida. Salomon trädde närmare, skiljde frack-