var Mari, Stina, Sara och Regina — å ja, hela hopen — Alit fliekor som gifvit dig korgen förut; voTo de der alla tolf? frågade löjtnanten. Jaha — å ja — nej, inte alla, men åtta, nie var der omtrent — vidare; jo, se der, jag hade gifvit mig f-n på, att det skulle gå — det måtie då bära eller brista, nog. af, jag passade på tillfälle. Der satt en liten fogel i en bur och sjöng, nej, han talade, det var sant, ty det var en papgoja; men lika godt;. jag tog det till ämne och prisade, på omslag förstås, det lyckliga djuret, som hade fröken Fredrika till herrskarinna. Det var rätt bra gjordt,, yttrade löjtnanten och tog upp en cigarr ur fodralet. Ja så, du tycker det, jaha, och så frågade jag om papgojan matades af frökens egna skön: händer. Också bra, säåde löjtnanten och slickade sir Cigarr, vidare — Ja, vidare sade hon, att hon gaf lilla fogelr mat, och då prisade jag den lyeklig, som kunde bli matad af sådana marmorhänder; men då gjorde hon mig flat, ty hon frågade mig, om det skulle vara af Kålmåras marmor som hen. nes händer var.p Nå, hvad sade du då? frågade löjtnanten oct tände cigarren. oo Hvad skulle jag säga? det var ej godt at reda — men jag fann mig och sade, att jag dömde hennes händer efter hvad vanligen vaj fallet med damernas hjertan. Vet du hvad hor då sade? — jo, hon sade: herr Simpel anser viss en dams bjerta för en marmormortel — mer då fann Jag mig och svarade: hvarför inte, mir