var Mari, Stina, Sara och Regina — å ja, hela
hopen —
Alit fliekor som gifvit dig korgen förut; vo-
To de der alla tolf? frågade löjtnanten.
Jaha — å ja — nej, inte alla, men åtta, nie
var der omtrent — vidare; jo, se der, jag hade
gifvit mig f-n på, att det skulle gå — det måtie
då bära eller brista, nog. af, jag passade på till-
fälle. Der satt en liten fogel i en bur och sjöng,
nej, han talade, det var sant, ty det var en pap-
goja; men lika godt;. jag tog det till ämne och
prisade, på omslag förstås, det lyckliga djuret,
som hade fröken Fredrika till herrskarinna.
Det var rätt bra gjordt,, yttrade löjtnanten
och tog upp en cigarr ur fodralet.
Ja så, du tycker det, jaha, och så frågade jag
om papgojan matades af frökens egna skön:
händer.
Också bra, säåde löjtnanten och slickade sir
Cigarr, vidare —
Ja, vidare sade hon, att hon gaf lilla fogelr
mat, och då prisade jag den lyeklig, som kunde
bli matad af sådana marmorhänder; men då
gjorde hon mig flat, ty hon frågade mig, om
det skulle vara af Kålmåras marmor som hen.
nes händer var.p
Nå, hvad sade du då? frågade löjtnanten oct
tände cigarren. oo
Hvad skulle jag säga? det var ej godt at
reda — men jag fann mig och sade, att jag
dömde hennes händer efter hvad vanligen vaj
fallet med damernas hjertan. Vet du hvad hor
då sade? — jo, hon sade: herr Simpel anser viss
en dams bjerta för en marmormortel — mer
då fann Jag mig och svarade: hvarför inte, mir