hvad han påstår, att du verkligen älskar ho-
nom ?,
Och hvad svarade lady Mathilda? Jag vill
först säga er hvad hon kände. Under det hen-
nes far talade, var hennes ansigte öfverdraget
af en hög purpur, hennes hjerta slog våldsamt,
och en känsla af hinryckning genombäfsvade
hela hennes väsen. När han sutat, var hennes
första id dep, att öppet tillstå för honom. all
den starka och djupa kärlek hon kände; men, i
nästa ögonblick tog den halsstarriga kokettens
dåraktiga fåfånga olyckligtvis öfverhanden, och
hannes stolta och falska svar var detta: att hon
visserligen icke hade någon motvilja för m:r
Byron — hon ansåg honom flyktig, det är sannt
— han var icke så stadgad eller hade så myc-
ken grundlighet, som hon skulle hafva önskat —
men hon öfverensstämde med sin far deruti, att
han,; efter verldens sätt att se och bedöma, var
ett passande parti — och följaktligen, om hen-
nes pappa icke hade någonting särdeles deremot
— ville hon gifta sig med honom,
Oiycklige m:r Byron! en angenäm stund för
dig, då du på ditt bedröfliga gömställe lyssnade
till detta tanklösa prat! Många nyfikna stac
kare skola kunna underrätta dig, att detta är
vanliga följden af att i hemlighet lyssna på an-
nat folks tl. Icke som vore Byron egentligen
någon lysscare ex professo, visst icke! Nej, mea
undantag a? hans sprättaktighet och koketterj,
var han en idsi man, alldeles oförmögen att beg:
en Jlåghet. För ået var, att han ofrivilligt
afhört detta samtal, och att han af sjelfva det
lifliga intresse det uppväck:e hos horom, kän-
de sig ur stånd att afbryta dim.
Stackars karl! hans känslor voro alltför be
dröfliga för att en beskrifning om dem skulle
kunna intressera läsaren at denna berättelse :
och illa skulle denna beskrifning stå tillsam.
mans med berättelsen i öfrigt. Melankoli var
hbufvuddraget i hans själ, och som detta är den