hvad han påstår, att du verkligen älskar honom ?, Och hvad svarade lady Mathilda? Jag vill först säga er hvad hon kände. Under det hennes far talade, var hennes ansigte öfverdraget af en hög purpur, hennes hjerta slog våldsamt, och en känsla af hinryckning genombäfsvade hela hennes väsen. När han sutat, var hennes första id dep, att öppet tillstå för honom. all den starka och djupa kärlek hon kände; men, i nästa ögonblick tog den halsstarriga kokettens dåraktiga fåfånga olyckligtvis öfverhanden, och hannes stolta och falska svar var detta: att hon visserligen icke hade någon motvilja för m:r Byron — hon ansåg honom flyktig, det är sannt — han var icke så stadgad eller hade så mycken grundlighet, som hon skulle hafva önskat — men hon öfverensstämde med sin far deruti, att han,; efter verldens sätt att se och bedöma, var ett passande parti — och följaktligen, om hennes pappa icke hade någonting särdeles deremot — ville hon gifta sig med honom, Oiycklige m:r Byron! en angenäm stund för dig, då du på ditt bedröfliga gömställe lyssnade till detta tanklösa prat! Många nyfikna stac kare skola kunna underrätta dig, att detta är vanliga följden af att i hemlighet lyssna på annat folks tl. Icke som vore Byron egentligen någon lysscare ex professo, visst icke! Nej, mea undantag a? hans sprättaktighet och koketterj, var han en idsi man, alldeles oförmögen att beg: en Jlåghet. För ået var, att han ofrivilligt afhört detta samtal, och att han af sjelfva det lifliga intresse det uppväck:e hos horom, kände sig ur stånd att afbryta dim. Stackars karl! hans känslor voro alltför be dröfliga för att en beskrifning om dem skulle kunna intressera läsaren at denna berättelse : och illa skulle denna beskrifning stå tillsam. mans med berättelsen i öfrigt. Melankoli var hbufvuddraget i hans själ, och som detta är den