SAMMANDRAG AF MÄNDELSERNÄA VID GODA HOPPsS-UDDEN. Engelska tidningen the Times meddelar följand2 sammanfattaing af de tilldragelser, hvilka föranledt katastrofen i engelska Czip-besittningarne med de så kallade Boers, (bönder) eller f. d. holländs a koloristerna. Till gruad fö densamma begagnas det manifest, som desse afgivit den 21 Febr. d. å. till nuvarande guvernören öfver Goda Hopps-uiden, S:r George Naier. P Första anlelningan till böndernas missnöje härledde sig fråa de förluster de ledo genom slafvarnes frigifvande; äfven plågades de jemmerligen af laudstrykare ifrån Capstaden, emot hvilka inga polisörfattningar utfärdades, utan som krivgströko och pluadrade, nästan cstraffadt. Mest af allt syntes dock missnöjet grundas på den osäkerhet, som rådde vid koloniens östra gräns, genom det 0 illräckliga försvar styrelsen använde mot kaffrarne, hvilka plundrade de bästa besittningarne och bringade bönderne i hundradetal till tiggirstafven. 2 hade aldrig fått ut mera än en tredjedel af den ersättning, som varit dem utlofvad för slefvarnes befr ande; och Reg. hade först anbefallt dem. att väpna sig mot kaffrerna; mea s2dan de det gjort, och dessa ödelagt deras gård.r, hade Reg. undandragit s:g att ersätta deras förluster, under förevändzring att de sjelfve uppretat kaffrerna emot sig. Så:om hufvudskäl till alla dessa olyckor uppgifva de i synnerhet bristen på all representation, fastän de likväl voro berättigade att deitaga i en sådan, för sfgörandet af deras angelägenheter. Oasktadt alla dessa lidanden hafva de dock betedt sig fredligt och ick2 gripit till vapen, såsom Canadas isvånare, utan sålt sin jord för ett ringa pris och öppet antydt Regerisgen, att de ämnade utvandra ifiån hennes område. Man hade äfvea litit dem i ro aftåga. Sedan de aflägsnat sig från kolonien, hafva de på egen hand förklarat sig sjelfständige, slutat förbund med infödingarne och fört krig med sica fiender, underhandlat om jords afträdande och tagit denna i besittning, och under hela denna tid har Regerisgea hvarken låtit förklara, att de icke kunde befrias från sin ed och undersitliga pligt, eller hjelpt dem, då de inföjde hotat deras lif och egendom. Tvärtom hade man förbudit all tillförsel af gevär och ammusitioa till dem, och på detta sätt gynnat fienderoa. De anse sig så luada ej kunna behandles såsom rebeller, och de fråga hvad man väl ville gjort dem, om de inträngt i hjertat af Afrika. Hvad angår deres förhållande till kaffrerne, hvilket blifvit uppgifvet såsom skäl för expeditionen emot dem, så förklara de det vara en nödvändighet och en akt af ren mensklighet, emelan, om de tillitit Zuhlas och andra stammar, att flytta med sig till de nya trakterna, skulle bledsutgjutelse och plundring deraf blifvit en oundviklig följl. Infödingarne skulle, så snart de känt sig nog starka dertill, hafva öfverfallit dem och plundrat deras hjordar. Skulle regeringen nu vilja sätta sig i besittning af det land der de nedsatt sig, så skulle endast följden blifva, att detta blef utan allt värde: emedan då inträdde åter det gamla skydilösa tillståndet. De beklaga sig öfver den likgiltighet, som Reg. altid visat för deras öde, deras lif och egendom, samt den filantropiska förkärlek den egnaat åt de vilda urinvånarne, 0. s. V.p Times erinrar om, att redan nuvarande guveraörens företrädare förutsagt hvad som nu inträffat; och pstår, utan at: gilla utvandringen, att det är Cap-styrelsens eget fel, att saken gått så långt, och att den missaktat koloniens intressen. Port Natal, der bönderna efter utvandringen nedsatt sig, är ett med en hamn försedt område vid sydöstra kusten af Afrika, som på samma gång med cap-kolonien öfvergått från holländarne till engelsmännen, och en tid var besatt med engelska trupper, men sedan varit lemnadt utan all besättning. Det beskrives såsom ett ovanligt fruktbart land med det förträffligaste klimat, genomströmmadt af fiskrika floder, och har en af kullar och dalar genomskuren jordmån och rika betesmarker. I den för mindre skepp mycket beqväma hamnen föres god handel med elfenben och hudar. Bönderna hade nedsatt sig här på kusten, men anlagt sin hufvudstad Pieter-Moritzburg längre inåt landet, och sällt sina angelägenheter i god ordaing, då guversören på Cap helt oförväget sände en hand full soldater, omkring 200 man, under en kapten Smiths befäl, på den svåra, nära 100 sv. mil långa landvägen dit, på hvilken truppersa marscherade i 4 månaders tid, för att underkufva dem. Den olyckliga utgåasen af denna expedition är känd. äfvancsam ha