men af en eller annan orsak (ingen vet hvar skon klämmer utan den som har den) hade hon tappat den lilla svarta sidentoffeln från den vackra foten, detta den qvinliga drägtens behagfuila och fängslande appendix. Just som hon märkte denna lilla förlust gaf värdinnan tecken att damerna borde aflägsna sig. I största hast försökte hon att fånga den lilla desertören; men den brådskande eftersökningen forslade rymningen ännu längre bort. Hon gjorde ett nytt ängsligt försök, som medförde en likadan verkan. Alla fruntimmerna hade uppstigit — minga af dem hade redan lemnat rummet — och hon märkte, att ett längre qvardröjande på sit plats, sålunda torde vicka uppmärksamhet. fcke ett ögonblick var att förlora, och genom ett näståä Törtvifladt! försök! att återvinna sin förlorade skatt, sprätte hon den så långt bort, att det var omöjligt att vidare nå den. O, det vore värdt ett halft dussin år af ens lifslängd att hafva sett och begripit den blick af förtviflad resignation, hvarmed lady Mathilda Morden då lemnade rummet. Sedan herrarne blifvit ensamma, makade de sig, enligt plägsed, mot öfre ändan af bordet, och m:r Byron intog vår gäckade hjeltinnas plats. Han var verkligen glad öfver att hon var borta; han hade på förhand föresatt sig att icke tycka om henne, och hennes bemödande att fånga honom med koketteri hade följaktligen endast ledsnat och. besvärat honom. Det var derföre med lättadt .bröst han kastade sig tillbaka i sin stol oeh beqvämt sträckte ut sina långa ben; då d8 i detsamma träffade det som den stackars Mathildas mindre långsträckta gångredskap, oaktadt bögsta bemödande ej kunde räcka: Hvad är det Byron dyker efter? ropade sir Sedley Manvers, och gjorde: samtlige uppmärksamma på vår hjelte, som nästan försvunnit un: der bordet.