men af en eller annan orsak (ingen vet hvar
skon klämmer utan den som har den) hade hon
tappat den lilla svarta sidentoffeln från den
vackra foten, detta den qvinliga drägtens be-
hagfuila och fängslande appendix. Just som
hon märkte denna lilla förlust gaf värdinnan
tecken att damerna borde aflägsna sig. I största
hast försökte hon att fånga den lilla desertö-
ren; men den brådskande eftersökningen forslade
rymningen ännu längre bort. Hon gjorde ett
nytt ängsligt försök, som medförde en likadan
verkan. Alla fruntimmerna hade uppstigit —
minga af dem hade redan lemnat rummet —
och hon märkte, att ett längre qvardröjande på
sit plats, sålunda torde vicka uppmärksamhet.
fcke ett ögonblick var att förlora, och genom
ett näståä Törtvifladt! försök! att återvinna sin
förlorade skatt, sprätte hon den så långt bort,
att det var omöjligt att vidare nå den.
O, det vore värdt ett halft dussin år af ens
lifslängd att hafva sett och begripit den blick
af förtviflad resignation, hvarmed lady Mathilda
Morden då lemnade rummet.
Sedan herrarne blifvit ensamma, makade de
sig, enligt plägsed, mot öfre ändan af bordet,
och m:r Byron intog vår gäckade hjeltinnas
plats. Han var verkligen glad öfver att hon
var borta; han hade på förhand föresatt sig att
icke tycka om henne, och hennes bemödande
att fånga honom med koketteri hade följaktligen
endast ledsnat och. besvärat honom. Det var
derföre med lättadt .bröst han kastade sig till-
baka i sin stol oeh beqvämt sträckte ut sina
långa ben; då d8 i detsamma träffade det som
den stackars Mathildas mindre långsträckta gång-
redskap, oaktadt bögsta bemödande ej kunde
räcka:
Hvad är det Byron dyker efter? ropade sir
Sedley Manvers, och gjorde: samtlige uppmärk-
samma på vår hjelte, som nästan försvunnit un:
der bordet.