Hon ville synas, (förmodligen i följd af hennes: skottska origin) en stor beundrarinna afjalla legender, feudaltidens bruk, och bergstrakternes scenerier, och svärmade beständigt om töcken, öch moras, och floder och sjöar, de vilda strömmarne i det Elysiska land, der Så långt som synen man kan sträcka Den magra jord försmår att täcka Med träd och gräs str. tomma yta, Der sten och vildsnår icke tryta. Ej gräshoppor stor skrämsel ge, Ty der de dö om timmar tre.n Förtrollerskan föredrog ock den högländska drägten och bar plaiden med en egen grace. Ofta figurerade hon som Fiora Macdonald på kostymbaler; försedd med;en glittrande dolk, prydd med ett ofantligt fäste, nästan hälften så stor som hon sjelf. Ofta, då hon var klädd på det utsöktaste och elegantaste sätt, och såg ut så fin och delikat; att. man kunnat föreställa sig att ett fallände blomblad eller en vindflägt skulle hafva oroat henne en hel månad, föll det henne in att skryta öfver inbillade utflykter i högländerne värdiga en stengetsjägare; hurusom hon i Ross-shire brukade klätträ? öfver granitberg med lodrätt stupning och hala som is. Huru det kom sig att hon kunde hålla sig fast der, kunde hon sjelf aldrig rätt bezripa, såvida hon icke verkligen ovetande hade någon egenskap gemensam med flugan. Ofta brukade hon hela dagar rida på en raggig klippare, som skakad: värre än en fransyskx kärra på en fransysk trottoir; hon hade vadat barfotad öfver ofantligt djupa floder, hvilat på hårda bräder, bott i skogstjäll och följt hjortjägare under hela veckörs tid. Det var väl sannt, att hon icke såg.ut att vara rätt stark; men det var verkligen underligt hvad hon kunde uthärda mycket! Så roade det henne att fara fort, immer talande om sig sjelf, — sjelfva berättelserna voro äfven alltid desamma — med denna ifver goeh traktan att