Hon ville synas, (förmodligen i följd af hen-
nes: skottska origin) en stor beundrarinna afjalla
legender, feudaltidens bruk, och bergstrakternes
scenerier, och svärmade beständigt om töcken,
öch moras, och floder och sjöar, de vilda ström-
marne i det Elysiska land, der
Så långt som synen man kan sträcka
Den magra jord försmår att täcka
Med träd och gräs str. tomma yta,
Der sten och vildsnår icke tryta.
Ej gräshoppor stor skrämsel ge,
Ty der de dö om timmar tre.n
Förtrollerskan föredrog ock den högländska
drägten och bar plaiden med en egen grace.
Ofta figurerade hon som Fiora Macdonald på ko-
stymbaler; försedd med;en glittrande dolk, prydd
med ett ofantligt fäste, nästan hälften så stor
som hon sjelf. Ofta, då hon var klädd på det
utsöktaste och elegantaste sätt, och såg ut så
fin och delikat; att. man kunnat föreställa sig att
ett fallände blomblad eller en vindflägt skulle
hafva oroat henne en hel månad, föll det henne
in att skryta öfver inbillade utflykter i höglän-
derne värdiga en stengetsjägare; hurusom hon
i Ross-shire brukade klätträ? öfver granitberg
med lodrätt stupning och hala som is. Huru
det kom sig att hon kunde hålla sig fast der,
kunde hon sjelf aldrig rätt bezripa, såvida hon
icke verkligen ovetande hade någon egenskap
gemensam med flugan. Ofta brukade hon hela
dagar rida på en raggig klippare, som skakad: värre
än en fransyskx kärra på en fransysk trottoir;
hon hade vadat barfotad öfver ofantligt djupa
floder, hvilat på hårda bräder, bott i skogstjäll
och följt hjortjägare under hela veckörs tid.
Det var väl sannt, att hon icke såg.ut att vara
rätt stark; men det var verkligen underligt
hvad hon kunde uthärda mycket! Så roade
det henne att fara fort, immer talande om sig
sjelf, — sjelfva berättelserna voro äfven alltid
desamma — med denna ifver goeh traktan att