enda ord öfver förkastligheten af sjelfva tensurinrättningen — han ville blott till deputeraden Welckers materialier tillägga många flera censurstreck, som t. ex. inom åtta dagar en Manheimer tidning ådragit sig, som meddelar kammarens förhandlingar. Han var likväl så öfvertygad;,att man ej skulie kunna vänta något bifall till tryckfrihetens utvidgning, att ban till och med väntade sig, så snart kammaren itskiljts, att tryckpressen skulle komma att begagnas såsom medel mot oss (de deputerade), liksom under val-tiden. Angreppen mot våra personer skola då icke kunna tillbakavisas, och det skall säkert inträda ett tillstånd i afseende på tryckpressen och måhända äfven i andra delar, som måste rähnas till de mest beklagansvärda. Det gifves i öfrigt ett medel att afskaffa censur: ett medel, som ligger i folkets makt och som vi ej behöfva bedja regeringen om, hvilket redan i erfarenheten bar visat sig möjligt. Ar 4831 yttrade en minister i Kurhessen ifrån tribunen i kammaren: acensuren är omöjlig, emedan vi icke mer kunna få någon censurs. Det förakt, med hvilket kurhessiska folket då bemötte det det andliga bödelsuppdraget, censuren, frambringade den verkan, att ingen embetsman vitle öfvertaga sådan befattning. Om folket vore af denna mening, eller den åter blef folkets tro, skulle censuren faktiskt upphäfvas, På annan väg lärer det väl aidrig ske. Rezeringskommissarien Etchrodt förklarade sig i anledning af Bassermans uttryck, att censuren vore en föraktlig inrättning och att man sökt öfverflytta detta förakt på de mån, som förvalta sina embeten efter de föreskrifter, regeringen meddela dem. Han miste för alltid protestera emot det bruket, att gifva till pris åt föraktet embetsmän, som efter bästa vett och samvete fullgöra sina pligter. Basserman förklarade åter, att han väl fann denna protest naturlig, men om han ock: vore embetsman, och om än hela hans välfärd berodde på en lön, skulle dock ingen makt i verlden kunna förmå honom att förvalta ett så skändligt uppdrag. V. Itzstein fann den af Basserman föreslagna vägen vara den kortaste. Ministrarne skulle då sjelfve få utöfvåa censurkaliet. Mördes fann sig föranlåten, af den värma hvarmed regeringens kommissarie åtagit sig censo rerna, att fråga, om det var sannt, som alimänt berättades, att desse embetsmän allmänt blifvit anmodade att utstryka alla årtiklar, som voro författade till försvar för valangelägenheterna. Ait man återförvistes öfverallt med dylika upplysningar, är kändt; äfvensom att regeringen icke nöjt sig dermed, utan äfven begagnat sin diplomatiska inflytelse, att få denna vägran i gång för utländska blad, hvilka börjat öppna sina spalter för försvaret af det här undertryckta partiet. Ifrån denstunden var all möjlighet betagen dem, som ville medverka till valfrihetens upprätthållande och tillrättavisa de misstankar man sökte utkasta öfver den upplösta kammarens majoritet. Regeringskommissarien upplyste, att den allmänna föreskrift lemnats åt censorerna, att ingenting borde inflyta rörande valen i allmänhet, hvarken för eller emot kandidaterne. Mördes ansåg sin anmärkning härmed icke vederlagd; ty den rörde egentligen tiden, då en sådan tillsägelse utgått. Månmne det ej skedde, just sedan man utspytt.allt giftet mot kammaren, och sedan sökte behålla sista, ordet derigenom, att man afskar allt vidare yttrande i saken. .. Baum omtalade, att censorerna på somliga. ställen tagit föreskriften så noga, att de i synnerhet låtit sig vara angeläget att bläddra efter ordet vals, hvarigenom händt, att de till och med utstrukit, det, då äkta makar Jåtit annonsera sin förening med ordalagen: vi hafva gjort ett lyckligt val,, ete. För. att säga något i saken, ville han blott uppmana enphvar, att kasta en blick på kartan öfver civiliserade länder. Det är smärtande för en Tysk att finna, huru de folk, som nu i Europa icke ega en laglig tryckfrihet, endast äro Ryssar, Italienare och Tyskar. Det är så mycket smärtsammare för hvarje Badare, som Badens folk verkligen hade en fullkomlig tryckfrihet, och vid dess inskränkning, i afseende på öfrige tyska stater, af ministrarne lofvades, att den skulle fortfara i allt som rörde de inre angelägenheterna. Richter bevisade, att regeringen verkligen sökt undertrycka artiklar, som blifvit sände till tidningar i andra tyska stater, ja till och med till Schweitz och namneligen Aargaus tidning. Han gp ETERN ggn