DE TVÅ KORSEN.
(Ur Zimmts resa.)
För flera år sedan gjorde jag en resa till en
af Sverges nordligaste provinser. Jag hade rest
flera dagar utan afbrott och var trött der jag i
min anspråkslösa schäskärra ilade öfver backar
och genom dalar med hastig fart, kuskad af en
munter bonde, som med sina sånger småningom
lullade mig till sömn. Det var i qvällningen,
solen hade gått ned och blott månen. upplyste
vägen med sitt osäkra och förvillande sken. Vi
åkte just då in i en djup och mörk skog; der
var tyst och stilla och blott här och der hörde
man en långdragen drill af talltrasten eller som
bonden sade kledran och en surrning af en och
annan fogel, som flaxade mellan träden. Jag
vet ej huru långe jag slumrat vid min ledsaga-
res monotona sång, då jag på en gång väcktes
genom en häftig stöt och, vaknad, såg att vi kört
upp på en sten bredvid landsvägen och höllo
på att stjelpa. Jag var nära att utgjuta en vre-
dens skål öfver min gladlynte, musikaliske led-
sagare, då min uppmärksamhet, som vaknat til-
lika med mig och som, sedan faran var öfver-
stånden, sökte efter orsaken till vårt ofall, fästa-
des på något hvitt som glänste i skogsbrynet.
sHvad är det? frågade jag bonden och peka-
de ditåt; ;det ser ut som ett kors ?
aJa- väl två,, svarade denne; men det skall
jag tala om en annan gång.
sVar det ej ett kors? frågade jag åter; men
bonden låtsade ej höra mig utan började:
Och lilla Karin tjente
På unga kungens gård;
Hon lyste som en stjerna
Bland alla stjernor små.n
Jag måste således tämja min nygirighet; men
de underligaste tankar och de mest romantiska
ider genomkorsade under tiden min hjerna.
Min bonde slutade likväl sin sång och började