DE TVÅ KORSEN. (Ur Zimmts resa.) För flera år sedan gjorde jag en resa till en af Sverges nordligaste provinser. Jag hade rest flera dagar utan afbrott och var trött der jag i min anspråkslösa schäskärra ilade öfver backar och genom dalar med hastig fart, kuskad af en munter bonde, som med sina sånger småningom lullade mig till sömn. Det var i qvällningen, solen hade gått ned och blott månen. upplyste vägen med sitt osäkra och förvillande sken. Vi åkte just då in i en djup och mörk skog; der var tyst och stilla och blott här och der hörde man en långdragen drill af talltrasten eller som bonden sade kledran och en surrning af en och annan fogel, som flaxade mellan träden. Jag vet ej huru långe jag slumrat vid min ledsagares monotona sång, då jag på en gång väcktes genom en häftig stöt och, vaknad, såg att vi kört upp på en sten bredvid landsvägen och höllo på att stjelpa. Jag var nära att utgjuta en vredens skål öfver min gladlynte, musikaliske ledsagare, då min uppmärksamhet, som vaknat tillika med mig och som, sedan faran var öfverstånden, sökte efter orsaken till vårt ofall, fästades på något hvitt som glänste i skogsbrynet. sHvad är det? frågade jag bonden och pekade ditåt; ;det ser ut som ett kors ? aJaväl två,, svarade denne; men det skall jag tala om en annan gång. sVar det ej ett kors? frågade jag åter; men bonden låtsade ej höra mig utan började: Och lilla Karin tjente På unga kungens gård; Hon lyste som en stjerna Bland alla stjernor små.n Jag måste således tämja min nygirighet; men de underligaste tankar och de mest romantiska ider genomkorsade under tiden min hjerna. Min bonde slutade likväl sin sång och började