het och förtryckande art. Pressens närvarande tillstånd är ett bevis emot denna klagan.. Hecker frågade: om det ej vore sannt, att ett cirkulär fanns, enligt hvilket de andl:ge skulle noga bevakas i och för deras tänkesätt. Detta förnekade Eichrodt. v. Itzstein kunde ej nog beklaga patt Regeringen vore af den mening, att hon samfäldt med kammaren icke kunde stadga en lag för tryckfriheten, som åtminstone gjorde folket den rättvisan, att alla medborgsare skulle kunna fritt uttrycka sina tänkesätt om landets inre förhållanden och icke voro hindrade i utvexlandet af de begrepp, som äro nödige för att närmare pröfva lagarna, underkasta dessas verkställighet ett omdörme, och bringa i dagen folkets önskningar eller dess missbelåtenhet med ett eller annat lagstadgande, o. s. v. Regeringen hade inskränkt sig till en censur-instruktion; och man var si till vida röjd dermed, som man trodde sig deri hafva funnit hos Regeringen en benägenhet, att en gång unna folket något af det, som Gud och rättvisan synas hafva gjort till dess tillhörighet: yttrandefriheten. Man har likväl sett att denna instruktion icke blifvit iakttagen. I detta afseende kunde han framte bevis i mängd: ar tiklar, som på det fogligaste och sakrikaste sätt upptagit de inre angelägenheterna, hade biifvit öfverstrukna; andra, som Frankfurter tidningarna midt under förbundets ögon upptagit och efter dess tillämpning sf tryckfrine ten icke ansett vådiiga, hade i Baden blifvit vägrade offentlighet. Man invänder häremot, att censorerna kunnat vara af olika åsigter; men just detta var det felaktiga i sjelfva censursinrättningen, bvarigenom man gaf tryckfriheten till pris åt godtycket. Lisaså hade t. ex. yttranden af representanter irom kammaren, som siålt intagna i Karlsruhe-tidoingen, blifvit vägrade intagnivg i landsortsbladenr. Hvad måste ej uppstå, om den fria tankeyttricgen på detta sätt hämmas? Tror man väl alt genom sidana åtgärder folkets förtroende till regeringen ökas? Tror man väl att folket är så inskränkt, att det ej kommit till besinning deröfver, att rättigheten till att fritt yttra sina tankar är, en af de vigtigaste det eger? Man tröstar oss med, att sjelfva sättet för censurens expedition skall underlättas; att man skall fortare få ändring eller rättelser i censorernas beslut, o. s. v. Men dstta är blott er eländighet; ty om man får en sådan resolution ett par veckor förr eller sednare, är den i alla fall beroende af godtycket. Han tillstyrkte alltså kommittens förslag; ansåg censuren som en förderflig, omoralisk och föraktlig institution, som var moder till lögnen, vanställningen och miis: troendet, hvilka derigenom måste inrota sig hos folket. En förderflig anstalt är hon, emedan hon icke endast qväfver tankan, utan vanställer och förvränger den, och omoralisk, emedan hon tvingar dem, som vilja yttra något för mensklighetens eller folkets sak, att förställa uttrycken, och deraf härflyter sakernas vanställning., Han hoppades att äfven tyska förbundet, då det en gång kommer att rätt betrakta sakens vigt och skåda på verldshändelserna, skall återkomma ifrån ett system, som möjligen kunnat varit ursäktligt då det först infördes, men till hvars fortsättning nu mer ingen vidare anledning före: finnes. Han trodde, att förbundet skulle gbra afseende på de tusendes sinom tusendes röster, som nu: påkalla förändringen, och att det ej :skuile hallstarrigt vidhålla beslut, som med hvarje dag skulle stegra missnöjet; och han gjorde det så mycket heldre, som ingen kunde förutse hvartill en jemnt vexande obelåtenhet hos tyska folket slutligen kunde leda. Welcker: Om tyska nationen kunde lika fullkomligt som vi genomskåda alla de rättsvidrig heter, allt det förderf, som vidlåder censuren, om den hade alla censurstrecken för sina ögon, skulle hon känna och högt uttrycka ett allmänt äckel och vämjelse emot ett sådant hos oss bestående institut. Redan nu mena de flesta, att den tillskapat det onda och opassande, som pressen utsprider. I en af våra grannstater har man derigenom lärt känna de emot samhället, statsförfattningen och regeringen fientliga krafterna, och derigenom har man kunnat förena och skydda sig emot dem. Der hafva genom den fria pressen en ädlare rigtning i politiskt, moraliskt och religiöst afseende blifvit herrskande, och den nya dynastien har för sin fasthet att framför allt tacka den fria pressen. Under censuren deremot dväljes det onda, och då han ansåg regerings-kommissarien personligen vara en rättskaffens man, måste ban, efter det yttrande