het och förtryckande art. Pressens närvarande
tillstånd är ett bevis emot denna klagan.. Hecker
frågade: om det ej vore sannt, att ett cirkulär
fanns, enligt hvilket de andl:ge skulle noga beva-
kas i och för deras tänkesätt. Detta förnekade
Eichrodt. v. Itzstein kunde ej nog beklaga patt
Regeringen vore af den mening, att hon samfäldt
med kammaren icke kunde stadga en lag för tryck-
friheten, som åtminstone gjorde folket den rätt-
visan, att alla medborgsare skulle kunna fritt ut-
trycka sina tänkesätt om landets inre förhållan-
den och icke voro hindrade i utvexlandet af de
begrepp, som äro nödige för att närmare pröfva
lagarna, underkasta dessas verkställighet ett om-
dörme, och bringa i dagen folkets önskningar el-
ler dess missbelåtenhet med ett eller annat lag-
stadgande, o. s. v. Regeringen hade inskränkt
sig till en censur-instruktion; och man var si
till vida röjd dermed, som man trodde sig deri
hafva funnit hos Regeringen en benägenhet, att
en gång unna folket något af det, som Gud och
rättvisan synas hafva gjort till dess tillhörighet:
yttrandefriheten. Man har likväl sett att denna
instruktion icke blifvit iakttagen. I detta afse-
ende kunde han framte bevis i mängd: ar
tiklar, som på det fogligaste och sakrikaste sätt
upptagit de inre angelägenheterna, hade biif-
vit öfverstrukna; andra, som Frankfurter tid-
ningarna midt under förbundets ögon upp-
tagit och efter dess tillämpning sf tryckfrine
ten icke ansett vådiiga, hade i Baden blifvit
vägrade offentlighet. Man invänder häremot,
att censorerna kunnat vara af olika åsigter;
men just detta var det felaktiga i sjelfva cen-
sursinrättningen, bvarigenom man gaf tryck-
friheten till pris åt godtycket. Lisaså hade
t. ex. yttranden af representanter irom kam-
maren, som siålt intagna i Karlsruhe-tidoin-
gen, blifvit vägrade intagnivg i landsortsbladenr.
Hvad måste ej uppstå, om den fria tankeyt-
tricgen på detta sätt hämmas? Tror man väl
alt genom sidana åtgärder folkets förtroende
till regeringen ökas? Tror man väl att folket
är så inskränkt, att det ej kommit till besin-
ning deröfver, att rättigheten till att fritt yttra
sina tankar är, en af de vigtigaste det eger?
Man tröstar oss med, att sjelfva sättet för cen-
surens expedition skall underlättas; att man
skall fortare få ändring eller rättelser i censo-
rernas beslut, o. s. v. Men dstta är blott er
eländighet; ty om man får en sådan resolution
ett par veckor förr eller sednare, är den i alla
fall beroende af godtycket. Han tillstyrkte alltså
kommittens förslag; ansåg censuren som en för-
derflig, omoralisk och föraktlig institution, som
var moder till lögnen, vanställningen och miis:
troendet, hvilka derigenom måste inrota sig hos
folket. En förderflig anstalt är hon, emedan
hon icke endast qväfver tankan, utan vanställer
och förvränger den, och omoralisk, emedan hon
tvingar dem, som vilja yttra något för mensk-
lighetens eller folkets sak, att förställa uttryc-
ken, och deraf härflyter sakernas vanställning.,
Han hoppades att äfven tyska förbundet, då det
en gång kommer att rätt betrakta sakens vigt
och skåda på verldshändelserna, skall återkomma
ifrån ett system, som möjligen kunnat varit
ursäktligt då det först infördes, men till hvars
fortsättning nu mer ingen vidare anledning före:
finnes. Han trodde, att förbundet skulle gbra
afseende på de tusendes sinom tusendes röster,
som nu: påkalla förändringen, och att det ej
:skuile hallstarrigt vidhålla beslut, som med
hvarje dag skulle stegra missnöjet; och han
gjorde det så mycket heldre, som ingen kunde
förutse hvartill en jemnt vexande obelåtenhet
hos tyska folket slutligen kunde leda.
Welcker: Om tyska nationen kunde lika full-
komligt som vi genomskåda alla de rättsvidrig
heter, allt det förderf, som vidlåder censuren,
om den hade alla censurstrecken för sina ögon,
skulle hon känna och högt uttrycka ett allmänt
äckel och vämjelse emot ett sådant hos oss be-
stående institut. Redan nu mena de flesta, att
den tillskapat det onda och opassande, som pres-
sen utsprider. I en af våra grannstater har man
derigenom lärt känna de emot samhället, stats-
författningen och regeringen fientliga krafterna,
och derigenom har man kunnat förena och
skydda sig emot dem. Der hafva genom den
fria pressen en ädlare rigtning i politiskt, mo-
raliskt och religiöst afseende blifvit herrskande,
och den nya dynastien har för sin fasthet att
framför allt tacka den fria pressen. Under cen-
suren deremot dväljes det onda, och då han an-
såg regerings-kommissarien personligen vara en
rättskaffens man, måste ban, efter det yttrande