digheten, (nemligen att embetsverkens handlingar skola vara. offentliga) i längden ej kan blifva utan verkanp; — — då det närmast jemförliga exemplet till bedömande af denna verkanx uppgifves vara om någon ägde rätt att ifrån pett handelskontor offentiiggöra alla dess böcker, abrefvexling, förslag, o. s. v.s. samt då den slutsatsen dervid bifogas, att dess kredit svårligen xt längden kunde bära sig;jo — — och att, likasom en enskild måste lidaaf sådant, så miste en moralisk personlighet såsom en styrelse allotid bör betraktas, äfven i längden undergräfvas af enahanda förfarande; då man, säga vi, yttrat sådana ord, så har man väl rätt att förklara dem och den tanka de innebära för dårhusmessiga, hvilket de äfven verkligen äro, helst emedan offentliga verk och ett enskildt handelskontor ; omförmälde afseende aldrig kunna jemföras; men man kan ej komma ifrån, att Biets mening med uttrycken måste vara just den som står på papperet, nemligen att framstålla embetsverkens offentlighet såsom en förderflig och beklagansvärd inrättning, under hvilken ingen styrelse i längden kan bära sig. Det var ungefär detsamma som yttrades i det famösa bhelsningstalet i Norrköping, ehuru anmärkningen då endast gällde tryckpressens närvarande beskaffenhet, men icke sjelfva tryckfrihetslagen. Det var författarne ji Biet förbehållet att uttaga detta sednare steg. För sådant ändamål behöfdes också visserligen icke att framställa något direkt förslag till offentlighetens upphåfvande, och det gick icke heller an; ty om också de reaktionäre hoppas att en gång komma derhän, så är det klart att sådant icke går för sig på en gång. Det blir alltid nödvändigt att först känna sig före med artiklar, sådana som den vi omnämndt, och man har i alla fall icke att klandra öfver någon tvetydighet i afsigter, då så mycket blifvit yttradt, som dei vi här citerat.; Imedlertid äro sådana drag som den nu sked: da förnekelsen i Biet karakteristiska i och för bedömandet af den devuerade pressens position i det allmänna. Det visar nemligen, hurusom de inom sig nogsamt känna det generade och ömkliga i denna ställning, dessa stackars verktyg för reaktionen, cech att de ganska väl finna huru djupt den sak och den tendens, för hvilken de låtit anvärfva sina pennor, äro sjunkna uti det allmänna tänkesättet. Vi skulle i sammanhang härmed väl äfven kunna yttra några ord om det haltande sofisteri, hvarmed biherrarne i samma ifrågavarande artikel sökt angifva några skäl, hvarföre de ständigt företrädesvis uppehålla sig vid anfallet på Aftonbladets och Dagligt Allehandas redoktions personal. Men hela det räsonnemang, som i detta afseende förekommer i Biet, är så ömkligt, och visar till den grad ytterligare, att det endast sökt en uudflykt för att ej nödgas rent a utsäga, att det icke kan försvara sig i sak, utap nödgas uppehålla sig vid personligheter för at! kunna skrifva om något, att det verkligen ej lö: nar mödan att, för denna gången, tala mera derom, så mycket mindre, som Biet redan förut! mer än en gång öppet uttalat den tankan sisom grundsats, att hvilka medel som helst äro tillåtliga, då det gäller att skada Aftonbladet; samt derigenom gått vida längre på skandalens bana, än dess numera döda företrädare Granskaren och Axplockaren.