digheten, (nemligen att embetsverkens handlin-
gar skola vara. offentliga) i längden ej kan blif-
va utan verkanp; — — då det närmast jemför-
liga exemplet till bedömande af denna verkanx
uppgifves vara om någon ägde rätt att ifrån
pett handelskontor offentiiggöra alla dess böcker,
abrefvexling, förslag, o. s. v.s. samt då den slut-
satsen dervid bifogas, att dess kredit svårligen
xt längden kunde bära sig;jo — — och att, lika-
som en enskild måste lidaaf sådant, så miste
en moralisk personlighet såsom en styrelse all-
otid bör betraktas, äfven i längden undergräfvas
af enahanda förfarande; då man, säga vi, yttrat
sådana ord, så har man väl rätt att förklara dem
och den tanka de innebära för dårhusmessiga,
hvilket de äfven verkligen äro, helst emedan of-
fentliga verk och ett enskildt handelskontor ;
omförmälde afseende aldrig kunna jemföras; men
man kan ej komma ifrån, att Biets mening med
uttrycken måste vara just den som står på pappe-
ret, nemligen att framstålla embetsverkens of-
fentlighet såsom en förderflig och beklagansvärd
inrättning, under hvilken ingen styrelse i läng-
den kan bära sig. Det var ungefär detsamma
som yttrades i det famösa bhelsningstalet i Norr-
köping, ehuru anmärkningen då endast gällde
tryckpressens närvarande beskaffenhet, men icke
sjelfva tryckfrihetslagen. Det var författarne ji
Biet förbehållet att uttaga detta sednare steg.
För sådant ändamål behöfdes också visserligen
icke att framställa något direkt förslag till offent-
lighetens upphåfvande, och det gick icke heller
an; ty om också de reaktionäre hoppas att en
gång komma derhän, så är det klart att sådant
icke går för sig på en gång. Det blir alltid nöd-
vändigt att först känna sig före med artiklar,
sådana som den vi omnämndt, och man har i
alla fall icke att klandra öfver någon tvetydighet i
afsigter, då så mycket blifvit yttradt, som dei
vi här citerat.;
Imedlertid äro sådana drag som den nu sked:
da förnekelsen i Biet karakteristiska i och för
bedömandet af den devuerade pressens position
i det allmänna. Det visar nemligen, hurusom
de inom sig nogsamt känna det generade och
ömkliga i denna ställning, dessa stackars verktyg
för reaktionen, cech att de ganska väl finna
huru djupt den sak och den tendens, för hvil-
ken de låtit anvärfva sina pennor, äro sjunkna
uti det allmänna tänkesättet.
Vi skulle i sammanhang härmed väl äfven
kunna yttra några ord om det haltande sofisteri,
hvarmed biherrarne i samma ifrågavarande arti-
kel sökt angifva några skäl, hvarföre de ständigt
företrädesvis uppehålla sig vid anfallet på Af-
tonbladets och Dagligt Allehandas redoktions
personal. Men hela det räsonnemang, som i
detta afseende förekommer i Biet, är så ömkligt,
och visar till den grad ytterligare, att det en-
dast sökt en uudflykt för att ej nödgas rent a
utsäga, att det icke kan försvara sig i sak, utap
nödgas uppehålla sig vid personligheter för at!
kunna skrifva om något, att det verkligen ej lö:
nar mödan att, för denna gången, tala mera der-
om, så mycket mindre, som Biet redan förut!
mer än en gång öppet uttalat den tankan sisom
grundsats, att hvilka medel som helst äro tillåt-
liga, då det gäller att skada Aftonbladet; samt
derigenom gått vida längre på skandalens bana,
än dess numera döda företrädare Granskaren och
Axplockaren.