nom bort ifrån Betty, oeh hans förening me benne, den sköna, den älskvärda, den trogna, son han alltifrån barndomen hållit så kär, var nu e) gång för alla den axel, omkring hvilken alla han lefnadsförhoppningar vände sig, och så kom haj åter på den länge hysta tankan att utbedja si nästa lediga slottskommendantsbefattning. Under dylika tankar inträdde han i sin hill kammare. Det första han här företog, var at inläsa det funna skrinet i ett väggskåp. Har gjorde det med en sorgfällighet, som om de bö miska riksklenodierna varit deruti inneslutna Nu föll det honom in att gå till Betty, tö att gifva henne kännedom om den funna skatter och rådslå med henne, om han skulle meddel: hertigen på hvad sätt han kommit öfver skrinet eller om han skulle förtiga den närmare omstän digheten, och i nödfall, hitta på någon undflygt Nejn, sade han för sig sjelf efter något besin nande, jag säger ingenting, som kunde brings den usla karlen i förderf. Blefve han öfverbe visad att hafva fuskat undan papperen, så lä min herre hänga honom, så visst som jag är mir mors son, och jag skulle i all min Jifstid plåga af förebråelsen att hafva bringat mannen i gal ger. — Att han har förtjent repet, kan väl in gen bestrida, men ett menniskolif är ändå inger småsak, och ett lugnt samvete erfordras framfö allt, om man vill lefva nöjd och lycklig. — De kunde ju, till exempel, falla hertigen in att gifv: mig Andreas Hains tjenst — skulle då icke hvar je redlig och rättönkande meaniska peka fingrar ne åt mig och säga: Se der går den elaka men niskan, som bragt sin företrädare i galgen. Nå allt kom omkring, så kunde det till och med gif