nom bort ifrån Betty, oeh hans förening me
benne, den sköna, den älskvärda, den trogna, son
han alltifrån barndomen hållit så kär, var nu e)
gång för alla den axel, omkring hvilken alla han
lefnadsförhoppningar vände sig, och så kom haj
åter på den länge hysta tankan att utbedja si
nästa lediga slottskommendantsbefattning.
Under dylika tankar inträdde han i sin hill
kammare. Det första han här företog, var at
inläsa det funna skrinet i ett väggskåp. Har
gjorde det med en sorgfällighet, som om de bö
miska riksklenodierna varit deruti inneslutna
Nu föll det honom in att gå till Betty, tö
att gifva henne kännedom om den funna skatter
och rådslå med henne, om han skulle meddel:
hertigen på hvad sätt han kommit öfver skrinet
eller om han skulle förtiga den närmare omstän
digheten, och i nödfall, hitta på någon undflygt
Nejn, sade han för sig sjelf efter något besin
nande, jag säger ingenting, som kunde brings
den usla karlen i förderf. Blefve han öfverbe
visad att hafva fuskat undan papperen, så lä
min herre hänga honom, så visst som jag är mir
mors son, och jag skulle i all min Jifstid plåga
af förebråelsen att hafva bringat mannen i gal
ger. — Att han har förtjent repet, kan väl in
gen bestrida, men ett menniskolif är ändå inger
småsak, och ett lugnt samvete erfordras framfö
allt, om man vill lefva nöjd och lycklig. — De
kunde ju, till exempel, falla hertigen in att gifv:
mig Andreas Hains tjenst — skulle då icke hvar
je redlig och rättönkande meaniska peka fingrar
ne åt mig och säga: Se der går den elaka men
niskan, som bragt sin företrädare i galgen. Nå
allt kom omkring, så kunde det till och med gif