Sade jag icke detl!s ropade hertiginnan, ju
blande, i det hon sprang upp från stolen och
skyndade till den gamle. Fort, fort, bäste pa
ter! ... vet ni något, som kan föra oss på de
rätta spåret?
Saken kan lätt och på ett naturligt sätt för.
klaras, återtog patern, tvekande. Men jag vill
inte vara skulden till, att en tredje person finge
för sin obetänksamhet utstå ett hårdare straf
än han verkligen förtjenar.
Huru skulle ni kunna frukta det, bäste pa
ter? afbröt hertiginnan. Allt skall ju blifv:
godt, bara vi få slut på hertigens bedröfvad
sinnesstämning. Berätta, berätta fort. Dröj in
tet ögonblick att upplysa detta gåtlika förbål
lande.
Pater Mathias berättade nu, huru pagen Gu
staf L-wenthal! hade trott sig se slottskommen:
danten för sig den der natten, velat spela et
spratt åt denne, som han länge wvarit förargac
på, och derföre t:lldelat honom ett dugtigt slag
i ryggen. Att detta slag träffat hertigen, derom
hade icke ringaste aning insmugit sig i hans själ
Så snart Gustaf, fortfor den gamle, hade
storskrattande berättat mig denna händelse, bie
jag öfver måttan förskräckt. Jag var, i först
ögorblicket, icke ense med mig sjelf, antinger
jag genast skulle råda den förflugne att kast:
sig för ers höghets fötter och bekänna hel
för!oppet, eller om jag skulle lemna den ung
mannen helt och hållet i okunnighet om de
brott han begått. Efter något besinnande be
slöt jag det sednare; Jag trodde det vore bäs
att ni sjelf, nådigste herre, i eder visbet vill
öfverlägga och besluta, om det icke vore bäs