Sade jag icke detl!s ropade hertiginnan, ju blande, i det hon sprang upp från stolen och skyndade till den gamle. Fort, fort, bäste pa ter! ... vet ni något, som kan föra oss på de rätta spåret? Saken kan lätt och på ett naturligt sätt för. klaras, återtog patern, tvekande. Men jag vill inte vara skulden till, att en tredje person finge för sin obetänksamhet utstå ett hårdare straf än han verkligen förtjenar. Huru skulle ni kunna frukta det, bäste pa ter? afbröt hertiginnan. Allt skall ju blifv: godt, bara vi få slut på hertigens bedröfvad sinnesstämning. Berätta, berätta fort. Dröj in tet ögonblick att upplysa detta gåtlika förbål lande. Pater Mathias berättade nu, huru pagen Gu staf L-wenthal! hade trott sig se slottskommen: danten för sig den der natten, velat spela et spratt åt denne, som han länge wvarit förargac på, och derföre t:lldelat honom ett dugtigt slag i ryggen. Att detta slag träffat hertigen, derom hade icke ringaste aning insmugit sig i hans själ Så snart Gustaf, fortfor den gamle, hade storskrattande berättat mig denna händelse, bie jag öfver måttan förskräckt. Jag var, i först ögorblicket, icke ense med mig sjelf, antinger jag genast skulle råda den förflugne att kast: sig för ers höghets fötter och bekänna hel för!oppet, eller om jag skulle lemna den ung mannen helt och hållet i okunnighet om de brott han begått. Efter något besinnande be slöt jag det sednare; Jag trodde det vore bäs att ni sjelf, nådigste herre, i eder visbet vill öfverlägga och besluta, om det icke vore bäs