DEBATT I BADISKA DEPUTERADE-KAM. MAREN, ANGÅENDE TRYCKFRIHETEN. Det har länge varit erkändt, att Tyskland genom sin utbredda litteratur, utöfvat ett mäktigt inflytande på bildningen äfven hos andr: nationer, och att tryckpressen för de Tyska iolken utgjort ett föreningshand, i samma mir vigtigt, som landets politiska institutioner sna rare åsyftat splittring än förening, mer vari riktade åt monarkiskt godtycke än till lagenlit frihet. Det är äfven bekant, att de tyska fol ken med den förkärlek omfattat yttranderätter och tryckfriheten, att löftet om dessas frigöran de blef ett af de mäktigaste motiverna för Ty: skarnes lifliga och tappra strid, i det så kallad pbefrielsekrigeto mot Napoleon. Detta löfte ha imedlertid lika litet blifvit fullgjordt, som si många andra i nödens stund af furstarne åt fol. ken gifna försäkringar, och resultatet af tyska folkets stora uppoffringar blef egentligen befä standet af de mäktigare monarkernes throner, p bekostnad af dels de mindre mäktiges, dels sjelf va folkrättigheterna, såsom dessa ännu i gam: lagar och institutioner qvarstodo. Man vågad: väl ej rakt förneka sielfva löftet om tryckfrihet men man begagnade några lokala och tvetydig: rörelser, några oförsigtigheter af akademisk ung dom, några brott, härledda af enskild fanatisro för att uppskjuta denna frihets erkännande, och i stället införa en allmän censur. Om än den na i flera stater blifvit med något saktmod hand: hafd, om man till och med, i större historisk: och filosofiska arbeten, sett bevis, att en och annan tysk regering lemnat en stor latitud å den politiska diskussionen, kan det likväl ej ne kas, att detta vida öfvervägts af andra regerin gars spökrädsla och reaktionära tendens, sam att det vigtiga löftets uppfyllande icke kunna anses uppfyidt, så länge censuren qvarstår, sam att Tysklands frihet står på osäker grund, intil dess första vilkoret för friheten, fri yttrande rätt, blifvit erkändt. Icke biott tyska nationen utan äfven alla de folk, som i denna stora na tions bildning och kultur hafva en bundsför vandt för sin egen, måste striden om ifrågava. rande löfte; fullbordan intressera. Vi meddel: derföre här ett sammandrag af den intressant: debatt öfver detta ämne, som föregått i den Ba diska deputerade-kammaren: Deputeraden Rindeschwenden hade afgifvit kom mMmitt-berättelsen. Deri erinrades om, att tän kesätten angående tryckfriheten icke kunde var: delade i ett land, der för 44 år sedan regerio; och ständer voro enige om att upphäfva censu ren, och der denna frihet :alltså bestod, om der ej vore tillintetgjord utifrån. .... Det är i sa kens natur och af erfarenheten bevisadt, at pressens lagenliga tillstånd omöjligen kan best vid sidan af en censur. En sådan, om den eo: dast skulle drabba verkliga lagöfverträdelser oct således motsvara ett slags straff, som träffad den skyldige i följd af dennes brottsliga afsigt kunde åtminstone aldrig i sista instansen till komma andra än domstolarne, af desamma grup der, som i alla konstitutionella länder erkänna: och der medfört att tryckfrihetsåtal behandlas vid oberoende domstols-inrättningar. Sådant vor i Baden ett återgående till principen i 18351 år tryckfrihets-lag, hvilken åter af tyska förbunds församlingen förklarades oförenlig med förbuu: dets tryckfrihets-lagstiftning. Skall åter censu ren, såsom dess vanliga ändamål är, på grunt af maktinnehafvarnes förkärlek för denna an stalt, icke blott träffa det straffbara, utan äf ven undertrycka allt, som förefaller obebag ligt, obeqvämt eller på något sätt anstötligt -skall den förekomma hvarje blott möjlig far: för lugnet, ordningen, säkerheten, och derför icke blifva vårdad af domare, utan af embets män, så ankommer dervid så mycket på de subjektiva bedömandet, på personliga sinnes och tankestämningen, ja, äfven på censorns per sonliga lynne och tänkesätt, och graden af han: individuella -känslighet: och ängslighet, att det utöfniogen aldrig kan skiljas ifrån godtycklighet Att utstryka allt, som på något sätt kan syna; betänkligt, är dock alltid slutligen censuren: grund-maxim, qvintessercen af all censur-in. struktion. Och i hvilkens händer blifver de beqväma, raska verktyget, med den skarpa eg gen anförtrodt? Öfver pressens missbruk döm: alltid de, hvilka äfven genom det beskedligast och rättmätigaste bruk känna sig kränkta ellel hotade. Om man derföre, ock ville medgifva att censuren i theorien lät rättfärdiga sig, så äl likväl ännu aldrig medlet upptäckt och skal aldrig blifva det, hvarigenom man kan bevar: sig ifrån, att censuren i verkligheten blifver et vapen i ett partis hand till godtyckligt undertryckande af de andra. Det låter väl vacker! och kan möjligen ibland vara ärligt menadt, di