DEBATT I BADISKA DEPUTERADE-KAM.
MAREN, ANGÅENDE TRYCKFRIHETEN.
Det har länge varit erkändt, att Tyskland
genom sin utbredda litteratur, utöfvat ett mäk-
tigt inflytande på bildningen äfven hos andr:
nationer, och att tryckpressen för de Tyska iol-
ken utgjort ett föreningshand, i samma mir
vigtigt, som landets politiska institutioner sna
rare åsyftat splittring än förening, mer vari
riktade åt monarkiskt godtycke än till lagenlit
frihet. Det är äfven bekant, att de tyska fol
ken med den förkärlek omfattat yttranderätter
och tryckfriheten, att löftet om dessas frigöran
de blef ett af de mäktigaste motiverna för Ty:
skarnes lifliga och tappra strid, i det så kallad
pbefrielsekrigeto mot Napoleon. Detta löfte ha
imedlertid lika litet blifvit fullgjordt, som si
många andra i nödens stund af furstarne åt fol.
ken gifna försäkringar, och resultatet af tyska
folkets stora uppoffringar blef egentligen befä
standet af de mäktigare monarkernes throner, p
bekostnad af dels de mindre mäktiges, dels sjelf
va folkrättigheterna, såsom dessa ännu i gam:
lagar och institutioner qvarstodo. Man vågad:
väl ej rakt förneka sielfva löftet om tryckfrihet
men man begagnade några lokala och tvetydig:
rörelser, några oförsigtigheter af akademisk ung
dom, några brott, härledda af enskild fanatisro
för att uppskjuta denna frihets erkännande, och
i stället införa en allmän censur. Om än den
na i flera stater blifvit med något saktmod hand:
hafd, om man till och med, i större historisk:
och filosofiska arbeten, sett bevis, att en och
annan tysk regering lemnat en stor latitud å
den politiska diskussionen, kan det likväl ej ne
kas, att detta vida öfvervägts af andra regerin
gars spökrädsla och reaktionära tendens, sam
att det vigtiga löftets uppfyllande icke kunna
anses uppfyidt, så länge censuren qvarstår, sam
att Tysklands frihet står på osäker grund, intil
dess första vilkoret för friheten, fri yttrande
rätt, blifvit erkändt. Icke biott tyska nationen
utan äfven alla de folk, som i denna stora na
tions bildning och kultur hafva en bundsför
vandt för sin egen, måste striden om ifrågava.
rande löfte; fullbordan intressera. Vi meddel:
derföre här ett sammandrag af den intressant:
debatt öfver detta ämne, som föregått i den Ba
diska deputerade-kammaren:
Deputeraden Rindeschwenden hade afgifvit kom
mMmitt-berättelsen. Deri erinrades om, att tän
kesätten angående tryckfriheten icke kunde var:
delade i ett land, der för 44 år sedan regerio;
och ständer voro enige om att upphäfva censu
ren, och der denna frihet :alltså bestod, om der
ej vore tillintetgjord utifrån. .... Det är i sa
kens natur och af erfarenheten bevisadt, at
pressens lagenliga tillstånd omöjligen kan best
vid sidan af en censur. En sådan, om den eo:
dast skulle drabba verkliga lagöfverträdelser oct
således motsvara ett slags straff, som träffad
den skyldige i följd af dennes brottsliga afsigt
kunde åtminstone aldrig i sista instansen till
komma andra än domstolarne, af desamma grup
der, som i alla konstitutionella länder erkänna:
och der medfört att tryckfrihetsåtal behandlas
vid oberoende domstols-inrättningar. Sådant vor
i Baden ett återgående till principen i 18351 år
tryckfrihets-lag, hvilken åter af tyska förbunds
församlingen förklarades oförenlig med förbuu:
dets tryckfrihets-lagstiftning. Skall åter censu
ren, såsom dess vanliga ändamål är, på grunt
af maktinnehafvarnes förkärlek för denna an
stalt, icke blott träffa det straffbara, utan äf
ven undertrycka allt, som förefaller obebag
ligt, obeqvämt eller på något sätt anstötligt
-skall den förekomma hvarje blott möjlig far:
för lugnet, ordningen, säkerheten, och derför
icke blifva vårdad af domare, utan af embets
män, så ankommer dervid så mycket på de
subjektiva bedömandet, på personliga sinnes
och tankestämningen, ja, äfven på censorns per
sonliga lynne och tänkesätt, och graden af han:
individuella -känslighet: och ängslighet, att det
utöfniogen aldrig kan skiljas ifrån godtycklighet
Att utstryka allt, som på något sätt kan syna;
betänkligt, är dock alltid slutligen censuren:
grund-maxim, qvintessercen af all censur-in.
struktion. Och i hvilkens händer blifver de
beqväma, raska verktyget, med den skarpa eg
gen anförtrodt? Öfver pressens missbruk döm:
alltid de, hvilka äfven genom det beskedligast
och rättmätigaste bruk känna sig kränkta ellel
hotade. Om man derföre, ock ville medgifva
att censuren i theorien lät rättfärdiga sig, så äl
likväl ännu aldrig medlet upptäckt och skal
aldrig blifva det, hvarigenom man kan bevar:
sig ifrån, att censuren i verkligheten blifver et
vapen i ett partis hand till godtyckligt under-
tryckande af de andra. Det låter väl vacker!
och kan möjligen ibland vara ärligt menadt, di