han och jag och hvar menniska här, att just
den der salen, der vi befunno oss, icke har det
bästa rykte om sig. Vänta, jag vill betala dig
ammal skuld, sade jag för mig sjelf, smög mig
helt nära och gaf herr Andreas en så dugtig
puff emållan hans magra skuldror, att jag vill
hoppas ban skall känna det ännu.
Huruä?) ropade presten, resande sig upp Jlik-
som i Högsta öfverraskning. För tre dagar sedan
just densamma natten, som hertigen sjuknade?
Alldeles riktigt,, svarade pagen, precist den
samma natten.n
)Du slog en man, som du ansåg för att vara
slottskommendanten ?, fortfor gubben.
Att jag icke blott ansåg honom för slotts-
kommendanten, skulle saart blifva klart om han
blott finge tillfälle att visa er sin rygg, gen-
mälde pagen, storskratuande.
O min Gud, hvilken händelse!, utropade den
andlige Med sammanknäppta händer.
Se då mindre sorgsen ut och kalla den en lycklig
händelsen, sade Gustaf med sin förra munterhet.
Hvilken tillfållighet! fortsatte gubben, run-
kande på hufvudet.
Om det skett af tillfällighet, ropade pagen,
skrattande, så vill jag. önska, att af en dylik
tillfällighet det der skrinet, som jag så ifrigt ef-
terspanar, ville falia i miaa händer, liksom sla-
get föll på Andreas Hains rygg. — Men nu
fortfor han, zår jag till aldungen: vid flodstran-
den, ty min man brukar vid denna tiden anträ-
da sin spatsergång dit, och jag baringen ro förr-
än jag får veta hvad han har der att beställa.n
Sjungande och skrattande skyndade pagen ut
genom dörren,
Ungefär en timma sednare låg den unge man-
nen hopkrupen mellan några videbuskar och, tid
efter annan framstickande hufvudet mellan qvi-
starne, lyssnade han oeh spejade åt den sidan
af slottet, hvarifrån en gångstig ledde till busk-