mar, kysste honom och derefter med dundrand stämma utropade: Lif och blod för honom, oc! död åt den förrädare, som någonsin öfvergifve honomix Wailenstein hade mycken möda att tygla der enthusiasm, som från alla sidor bestormade ho. nom, och han uppsteg slutligen fråa bordet fö att göra ett slut härpi; helst då bland de mån. ga förtjusningsropen yttranden förekommo, hvilka Questenberg icke borde få höra. Följande natten stod Wallenstein ensam i eti öppet fönster af: den stora salen, der rådplägnin. gen den föregående dagen bade egt rum. Graf: vens tystnad herrskade inom och utomkring slottet. En stor del af gästerna hade redan om aftonen afrest, de öfriga ämnade resa i dagbräckningen; men alla, både herrar och tjenare, låg längesedan i sina sängar. Icke ringaste knäp; hördes; till och med de båda vakthafvande sol daterna utanför slotteflygela hade dragit sig ir i sina skyllerkurar. : Knappt hörde man då och då pickandet af trämasken eller den så kallade väggsmeden, åt hvilken vidskepelsen gifvit till namnet dödsklockan, och hvaraf en otalig mängd bade sina bon i detta gamla slotts murkna fönsterpanelningar. Det var bistert kallt. Månen var i sitt nedan, men stjernorna lyste klart på ibmlen. Waelleastein stod der allena och stum, klädd i en mörk nattrock, och betraktade tankfull den mörkblå borisonten. Framförallt hviade hans bliekar länge och oafvändt på Örions stjernbild, hvars båda axelstjernor, den blodröda A!debaran och den mjölkhvita Betegeuza, nedstrålade i magisk glans,