mar, kysste honom och derefter med dundrand
stämma utropade: Lif och blod för honom, oc!
död åt den förrädare, som någonsin öfvergifve
honomix
Wailenstein hade mycken möda att tygla der
enthusiasm, som från alla sidor bestormade ho.
nom, och han uppsteg slutligen fråa bordet fö
att göra ett slut härpi; helst då bland de mån.
ga förtjusningsropen yttranden förekommo, hvilka
Questenberg icke borde få höra.
Följande natten stod Wallenstein ensam i eti
öppet fönster af: den stora salen, der rådplägnin.
gen den föregående dagen bade egt rum. Graf:
vens tystnad herrskade inom och utomkring
slottet. En stor del af gästerna hade redan om
aftonen afrest, de öfriga ämnade resa i dagbräck-
ningen; men alla, både herrar och tjenare, låg
längesedan i sina sängar. Icke ringaste knäp;
hördes; till och med de båda vakthafvande sol
daterna utanför slotteflygela hade dragit sig ir
i sina skyllerkurar. : Knappt hörde man då och
då pickandet af trämasken eller den så kallade
väggsmeden, åt hvilken vidskepelsen gifvit till
namnet dödsklockan, och hvaraf en otalig mängd
bade sina bon i detta gamla slotts murkna fön-
sterpanelningar. Det var bistert kallt. Månen
var i sitt nedan, men stjernorna lyste klart på
ibmlen.
Waelleastein stod der allena och stum, klädd
i en mörk nattrock, och betraktade tankfull den
mörkblå borisonten. Framförallt hviade hans
bliekar länge och oafvändt på Örions stjernbild,
hvars båda axelstjernor, den blodröda A!debaran
och den mjölkhvita Betegeuza, nedstrålade i ma-
gisk glans,