kaffa. Tjugu tusen man skulle dö af hunger, nen med fyratio tusen tappre vspenbröder å!aser jag mig att föra baneret med den dubbla örnen och bära fasan af mitt namn ända i:rip Böhmer-skogarna till Belt. aFörstår jag er rätt, furste?, började Questenberg. Wallenstein afbröt honom genast. För förtviflade belägenheter jgifves det blott förtvillade medel. :Det. som fäg föreslår är ett sådant, utropade han, sKjden har ingen här, han här inga penningåa Hären: måste underhålla sig sjelf. Brandskattningar: försäkra dem om sold och uppehälleas.s or Och följderna, det allmänna.ropet?, frågade Questenberg. bekymrad. så aDet allmänna ropet skall tystna med de lyckliga följderna och för dessa sednare ansvarar jag med mitt hufvud,, genmälde Wallenstein. aFöljderna, upprepade ban, udem tar jag på mig; i fall, hvad jag hoppas och förutser, kejsaren är en man som förstår att vilja.n sErs furstliga nåde tillåter mig väl först att resa till Wien, yttrade Questenberg. alcke ur stället, icke På en enda dag ropade Wallenstein, fallande honom i talet, wicke en minut väntar jag på svar. Icke en grad får solen sänka sig på horisonten, innan jag hört ert beslut, ett afgörande ja eller nej; Nu, nu genast måste ni fatta ert beslut. — Tysklands öde, kejsarehusets öde ligger i eder hand. Jag är, tillade han dystert, atrött vid det långa tvekandet hit och dit. Hufvudanförarne för min tillkommande här äro nu församlade; den stjerna, som skall lysa min stig, står i Zamitb — den skall bli en sol eller den skall nedgå för evigt.x aDet ansvår, jag skulle åtaga mig, vore 0erhördt, sade Questenberg tankfull och med bekymrad min, Det är icke större än mitt, och jag vet icke bvem som dervid har mest att förloran, svarade Wollensetein sträft.