kaffa. Tjugu tusen man skulle dö af hunger,
nen med fyratio tusen tappre vspenbröder å!a-
ser jag mig att föra baneret med den dubbla
örnen och bära fasan af mitt namn ända i:rip
Böhmer-skogarna till Belt.
aFörstår jag er rätt, furste?, började Questen-
berg. Wallenstein afbröt honom genast.
För förtviflade belägenheter jgifves det blott
förtvillade medel. :Det. som fäg föreslår är ett
sådant, utropade han, sKjden har ingen här,
han här inga penningåa Hären: måste under-
hålla sig sjelf. Brandskattningar: försäkra dem
om sold och uppehälleas.s or
Och följderna, det allmänna.ropet?, frågade
Questenberg. bekymrad. så
aDet allmänna ropet skall tystna med de lyck-
liga följderna och för dessa sednare ansvarar jag
med mitt hufvud,, genmälde Wallenstein. aFölj-
derna, upprepade ban, udem tar jag på mig; i
fall, hvad jag hoppas och förutser, kejsaren är
en man som förstår att vilja.n
sErs furstliga nåde tillåter mig väl först att
resa till Wien, yttrade Questenberg.
alcke ur stället, icke På en enda dag ropade
Wallenstein, fallande honom i talet, wicke en
minut väntar jag på svar. Icke en grad får
solen sänka sig på horisonten, innan jag hört ert
beslut, ett afgörande ja eller nej; Nu, nu genast
måste ni fatta ert beslut. — Tysklands öde, kej-
sarehusets öde ligger i eder hand. Jag är,
tillade han dystert, atrött vid det långa tvekan-
det hit och dit. - Hufvudanförarne för min till-
kommande här äro nu församlade; den stjerna,
som skall lysa min stig, står i Zamitb — den
skall bli en sol eller den skall nedgå för evigt.x
aDet ansvår, jag skulle åtaga mig, vore 0er-
hördt, sade Questenberg tankfull och med be-
kymrad min,
Det är icke större än mitt, och jag vet icke
bvem som dervid har mest att förloran, svarade
Wollensetein sträft.