berg med synbar bestörtning, ir jag icke så
öfverraskad att jag det ej kan omtala. Jag be-
griper icken.....
Tron j, mine herrar, frågade Wallenstein,
vänd till de omkringstående, tron j, att jag
kan och ämnar hålla det, hvartill jag nyss ut-
fäst mig, och viljen j antaga min borgen, hvad
edra fordringar beträffar?
Du har sagt det; följaktligen är det så,, ro-
pade Papperheim lifligt.
aSkottarne behöfva ingen bättre borgenn, Tro-
pade Hepburn. aVi äro edra och tjena eder i
lif och död.
Ni skall lösa ert ord och vi vårts, tillade
Butler.
I alla afseenden är det en bättre borgen, än
de gamla perukstockarnes i Wien, yttrade Ilow
halfhögt till en man i kroat-uniform, hvilken
stod honom närmast.
aJag lånar dig, sade denne lifligt till Walien-
stein, tretusen Kroater, om du vill ha dem.,
På lätt rytteri lider hären ingen brist, -min
goda Isolani,, svarade fursten leende. uwVid för-
sta trumpetstöt komma flera kossakspulker tå-
gande från Polen.
Jag tviflar icke, min höge fursten, sade Que-
stenberg, calt ni ju icke skulle bli i stånd
att hålla hvad ni lofvar. Imedlertid skulle det
väl icke vara ur vägen att få begära upplysning
om sättet huru det skulle tillgå Också våga
man väl yttra den meningen, att med de nv
alldeles uttömda penningkällorna knapt tjugu-
tusen man kunna betalas, om de sednare väl
också äro tillrickliga . . .
eNej, herr geheimeråd, icke sån, afbröt honom
fursten, ajag vet hvad ni menar, men ni har
orält. Tjugutusen man äro icke tillräckliga. Jag
är ieke den man som binder mitt namn och
mitt ord vid ett ofullkomligt medel, som ej kan
bafva någon täker föjd. Fyratio till femtio tusen
man behöfras och dem utfäster jag mig att an-