OLAGENHETEN AF HASTIGA RESOR, En advokat ville tillbringa några veckor på lan: det. Som han var ungkarl, så anförtrodde han vår. den om sitt hus åt en pålitlig betjent, som hvarjt dag skulle städa och insläppa frisk luft i advokatens sängkammare och bibliotek, samt sofva bredvic Cujacius och alla dess lärda kolleger, hvilka skrifvit öfver den romerska lagfarenten. Efter sex veckors vistande på landet beslöt advokaten att återvända tili Bordeaux och skickade sir husförvaltare ad interim ett bref, hvari kan uppga! dagen och timman för sin ankomst samt bad denne vänta sig. Kort derefter är han hemmas; klockan är åtta på qvällen, då kan vill inträda i sina rum; till sin stora förvåning finner hn dem stängda. Det satte honom ej i förlägenhet; han väntade mig väl ej Jeå tidigt och sitter väl ännu på krogen, tänkte han och gick in på ett värdshus för att äta qvällsvard. Hen blef länge sittande der vid en butelj vin och ville sedan stanna qvar i hotellet öfver natten; men det var marknad dagen derpå, och alla rum voro upptagna trenne serskiida hoteller, der han ville hafva rum, fick han samma svar; marknadsbesökarne hade tagit alla sängar i beslag. Kanske har karlen kommit kem nu, så att jag kan få sofva i min egen säng,, tänkte han, då han trött och sömnig gick uppför trappan. Han klappade länge på dörren, men förgäfves. För att dock få komma i sing på något vis, gick han till en emed, som skulle öppna för bonom. Då klockan slår tolf, kan advokaten, tack vare smedens dyrkar, ändtligen få lägga sig i sin egen säng. Trött af resan och det myckna springet i staden, somnede han snart; om en stund hemkommer saktaren, temligen drucken, för att, såsom pålitlig man, sofva på sitt vanliga ställe. Han ville öppna med sin hufvudnyckel, men dörren ville ej gå upp, någon har skjutit för regeln innanför. Blodet stiger uppåt hufvudet på den stackars mannen; det är säkert tjufvar derinne: han hör dyrkar och kofötter bullra, skåp och kistor uppbrytes, guld, silfver, allt, som är värdt att stjälas, vandra i tjufvarnes fickor. Den utestängde väktaren gifver sitt hjerta luft ge nom högljudd jemmer; en menniskovänlig man går i detsamma förbi och hemtar, rörd af hans klagan, en polisgevaldiger och fyra man vakt samt en korpora!. Nu skall man finga tjufvarne. Huset är omringadt, polisgevaldigern bultar väldigt på dörren: I konungens namn, öppnal — Konungens namn gör ingen verkan. I lagens namn. öppna! — Ånnu är allting tyst derinne. Nu stö tas bösskolfvar med all makt mut dörren, men advokaten sofver ändock lugnt. Slutligen efterskickas en annan smed, och ännu en gång måste dörren vika för en sådan man. De fjra soldaterne posteras i serskilda rum, och polisgevaldigern, åtföjd af korporalen och husets väktare, inträder i sängkammaren, som de förmoda vara tjufvarnes tillhåll. Nu vaknar ändiligen den trötte sofvaren; han hör steg helt nära sin bädd och springer upp. Ena strid börjar: gevaldigern och hans folk vilja fasttaga honom, medan han ursinnigt ropar: tjufvar! mördare! Slutligen igenkänner man hvarandra å ömse sidor, och det blir uppenbaradt, att advokaten hunnit hem till sitt hus före brefyet, som han skickat sin vicevärden. — BERTHOLD KUFFNER OCH HANS GÄST. Den ryktbare och rike läkaren Berthold Kuffner i Freiburg satt en afton år 14740, efter dagens mödor, i sin studerkeammare vid en butelj vin, då man anmälde en främmande, som hade ett rekommenda tiopsbref till honom. Han lät honom komma in och såg af det bref, som främlingen lemnade, att han var son till en hans slägting, målaren Friedrich Herskeim. Hen bad honom sätta sig, hvilket han också gjorde, ehuru litet ängslig, ty rummet, hvars väggar voro beklädda med skeletter, föreföll honom alls icke trefligt. Kuffoeer märkte detta och sade leende: Nå, kusin, ni är också målare, ser jag af brefvet, och ni måste således studera skeletter; ni bör derföre ej vara rädd för dessa gestalter, som en gång varit lefvande, liksom ni; de göra er ingenting ondt, utan ni kan vara vid godt mod och dricka ! Den ena buteljen efter den andra med det bästa vin tömdes, och den pratsamme Kuffaer började derpå berätta sina skeletters historia. Ett af dem tillhörde en röfvare, som dött i fängelset, och om hvars illbragder Kuffaer hade mycket att förtälja. Främlingen drack derunder allt hastigare, och den gamle doktorn tog sig litet för mycket till bästa, så att han somnade, just då gästen skulle taga till ordet. Denne böjde sig nu öfver doktorn, för att se huru djupt han sof; men då han steg tillbaka och förmodligen sjelf ej bade jemnvigten i behåll, stötte ban emot röfvarens skelett, nedsjönk, förskräckt af bullret, på en stol och kände nu plötsligt skelettets kalla, knotiga hand omkring sin hals. Sig själf ej mer mäktig uppgaf han ett så högt skri, att doktorn vaknade dervid, och att äfven hans tjenare snart inkommo. Tiilintetgjord sjönk främliogen ned på sina knän, och då Kuffcer nu såg sig omkring och gissade hvad som händt, utropade han skämtande: Ni måste ej vara af det starka slaget, då ni ken låta skrämma er af en så naturlig sak! — Herre ! svarade främlingen med darrande röst, ni misstager er. Guds hand har här varit med, ty vet, att äfven jag är en röfvare, och den ni talat om var en gång min kapten, som nu fordrar mig till doms!at — Nu var det Kuffners tur att blifva förskräckt; ban trodde, att vin eller vansinne talade ur fråm lingens mun, men denne fortfor, drifven af sitt vaknade samvete: Brefvet är falskt, och jag har kommit hit i ändamål att bemäktiga mig edra nenningar