OLAGENHETEN AF HASTIGA RESOR,
En advokat ville tillbringa några veckor på lan:
det. Som han var ungkarl, så anförtrodde han vår.
den om sitt hus åt en pålitlig betjent, som hvarjt
dag skulle städa och insläppa frisk luft i advoka-
tens sängkammare och bibliotek, samt sofva bredvic
Cujacius och alla dess lärda kolleger, hvilka skrifvit
öfver den romerska lagfarenten.
Efter sex veckors vistande på landet beslöt advo-
katen att återvända tili Bordeaux och skickade sir
husförvaltare ad interim ett bref, hvari kan uppga!
dagen och timman för sin ankomst samt bad denne
vänta sig.
Kort derefter är han hemmas; klockan är åtta på
qvällen, då kan vill inträda i sina rum; till sin
stora förvåning finner hn dem stängda. Det satte
honom ej i förlägenhet; han väntade mig väl ej
Jeå tidigt och sitter väl ännu på krogen, tänkte han
och gick in på ett värdshus för att äta qvällsvard.
Hen blef länge sittande der vid en butelj vin och
ville sedan stanna qvar i hotellet öfver natten; men
det var marknad dagen derpå, och alla rum voro
upptagna trenne serskiida hoteller, der han ville
hafva rum, fick han samma svar; marknadsbesö-
karne hade tagit alla sängar i beslag.
Kanske har karlen kommit kem nu, så att jag
kan få sofva i min egen säng,, tänkte han, då
han trött och sömnig gick uppför trappan. Han
klappade länge på dörren, men förgäfves. För att
dock få komma i sing på något vis, gick han till
en emed, som skulle öppna för bonom. Då klockan
slår tolf, kan advokaten, tack vare smedens dyrkar,
ändtligen få lägga sig i sin egen säng.
Trött af resan och det myckna springet i sta-
den, somnede han snart; om en stund hemkommer
saktaren, temligen drucken, för att, såsom pålitlig
man, sofva på sitt vanliga ställe. Han ville öppna
med sin hufvudnyckel, men dörren ville ej gå upp,
någon har skjutit för regeln innanför. Blodet stiger
uppåt hufvudet på den stackars mannen; det är sä-
kert tjufvar derinne: han hör dyrkar och kofötter
bullra, skåp och kistor uppbrytes, guld, silfver, allt,
som är värdt att stjälas, vandra i tjufvarnes fickor.
Den utestängde väktaren gifver sitt hjerta luft ge
nom högljudd jemmer; en menniskovänlig man går
i detsamma förbi och hemtar, rörd af hans klagan,
en polisgevaldiger och fyra man vakt samt en kor-
pora!. Nu skall man finga tjufvarne.
Huset är omringadt, polisgevaldigern bultar väl-
digt på dörren: I konungens namn, öppnal —
Konungens namn gör ingen verkan. I lagens namn.
öppna! — Ånnu är allting tyst derinne. Nu stö
tas bösskolfvar med all makt mut dörren, men ad-
vokaten sofver ändock lugnt. Slutligen efterskickas
en annan smed, och ännu en gång måste dörren
vika för en sådan man.
De fjra soldaterne posteras i serskilda rum, och
polisgevaldigern, åtföjd af korporalen och husets
väktare, inträder i sängkammaren, som de förmoda
vara tjufvarnes tillhåll. Nu vaknar ändiligen den
trötte sofvaren; han hör steg helt nära sin bädd och
springer upp. Ena strid börjar: gevaldigern och
hans folk vilja fasttaga honom, medan han ursin-
nigt ropar: tjufvar! mördare! Slutligen igenkän-
ner man hvarandra å ömse sidor, och det blir up-
penbaradt, att advokaten hunnit hem till sitt hus
före brefyet, som han skickat sin vicevärden.
— BERTHOLD KUFFNER OCH HANS GÄST. Den
ryktbare och rike läkaren Berthold Kuffner i Frei-
burg satt en afton år 14740, efter dagens mödor, i
sin studerkeammare vid en butelj vin, då man an-
mälde en främmande, som hade ett rekommenda
tiopsbref till honom. Han lät honom komma in
och såg af det bref, som främlingen lemnade, att
han var son till en hans slägting, målaren Friedrich
Herskeim. Hen bad honom sätta sig, hvilket han
också gjorde, ehuru litet ängslig, ty rummet, hvars
väggar voro beklädda med skeletter, föreföll honom
alls icke trefligt. Kuffoeer märkte detta och sade
leende: Nå, kusin, ni är också målare, ser jag af
brefvet, och ni måste således studera skeletter; ni
bör derföre ej vara rädd för dessa gestalter, som en
gång varit lefvande, liksom ni; de göra er ingenting
ondt, utan ni kan vara vid godt mod och dricka !
Den ena buteljen efter den andra med det bästa vin
tömdes, och den pratsamme Kuffaer började derpå
berätta sina skeletters historia. Ett af dem till-
hörde en röfvare, som dött i fängelset, och om hvars
illbragder Kuffaer hade mycket att förtälja. Främ-
lingen drack derunder allt hastigare, och den gamle
doktorn tog sig litet för mycket till bästa, så att
han somnade, just då gästen skulle taga till ordet.
Denne böjde sig nu öfver doktorn, för att se huru
djupt han sof; men då han steg tillbaka och för-
modligen sjelf ej bade jemnvigten i behåll, stötte
ban emot röfvarens skelett, nedsjönk, förskräckt af
bullret, på en stol och kände nu plötsligt skelettets
kalla, knotiga hand omkring sin hals. Sig själf ej
mer mäktig uppgaf han ett så högt skri, att doktorn
vaknade dervid, och att äfven hans tjenare snart
inkommo. Tiilintetgjord sjönk främliogen ned på
sina knän, och då Kuffcer nu såg sig omkring och
gissade hvad som händt, utropade han skämtande:
Ni måste ej vara af det starka slaget, då ni ken
låta skrämma er af en så naturlig sak! — Herre !
svarade främlingen med darrande röst, ni missta-
ger er. Guds hand har här varit med, ty vet, att
äfven jag är en röfvare, och den ni talat om var en
gång min kapten, som nu fordrar mig till doms!at
— Nu var det Kuffners tur att blifva förskräckt;
ban trodde, att vin eller vansinne talade ur fråm
lingens mun, men denne fortfor, drifven af sitt vak-
nade samvete: Brefvet är falskt, och jag har kom-
mit hit i ändamål att bemäktiga mig edra nenningar