lat af Tyskland; hertigen af Braunschweig och
den krigiske Mannsfeid hafva stött till honom.
Tilly ensam kan icke hålla fältet, och nästa vår
är kejsaren kanske icke mera säker uti sin borg
i Wien.n
Det förhåller sig alldeles så, som ers furstliga
nåde behagar yttra; jag förmår icke motsäga det,
svarade Questenberg nedstämd.
Endest en stark arm kan rädda kejsaren,
fortfor Wallenstein. Jag tror mig vara denna
arm.
sÄfven i Wien är man af den tanken, inföl!
Questenberg lifligt. Måtte det således b!ott be-
haga ers furstliga nåde att göra förslag, att fram-
ställa fordringar. ...
Jag vill ingenting ha, jag behöfver ingentir g,
föll Wallenstein honom i talet. Jag önskar
blott ,att kunna rädda kejsaren och riket, och
detta skall jag utföra, om man blott låter mig
handia, Jag har blott en enda fordran att fram-
ställa, och det är den, att man aldrig må glöm-
ma hvad jag gjort.
Fursten talade dessa sista ord med en stim-
ma, som högt återskallade i hela salen.
Tjugutusen man,, fortfor Wallenstein med
sin vanliga köld, äro icke tillräckliga, för att
tillintetgöra den emot oss uppställda styrkan och
jaga Danskarne tillbaka öfver Östersjön. Jag er-
bjuder mig att skaffa en här af fyratiotusen
man, och att inom sex månader föra dem emot
fienden. Jag uppställer denna här på min egen
bekostnad, begär ingen styfver till dess under-
håll, utan fordrar blott, att man skall låta mi;
handla, och att kejsaren måtte försvara och uzn-
derstödja de mått och steg, som af mig vidtagas
till landets bästa och kejsaredömets bes ånd.n
Alla de kringstående sigo på hvarandra vid
dessa fursteas ord. Det uppstod en ling paus,
en tystnad, så att man kunnat höra en fluzas
surrande.
Verkligen,, u:brast ändiligen von Questen-