lat af Tyskland; hertigen af Braunschweig och den krigiske Mannsfeid hafva stött till honom. Tilly ensam kan icke hålla fältet, och nästa vår är kejsaren kanske icke mera säker uti sin borg i Wien.n Det förhåller sig alldeles så, som ers furstliga nåde behagar yttra; jag förmår icke motsäga det, svarade Questenberg nedstämd. Endest en stark arm kan rädda kejsaren, fortfor Wallenstein. Jag tror mig vara denna arm. sÄfven i Wien är man af den tanken, inföl! Questenberg lifligt. Måtte det således b!ott behaga ers furstliga nåde att göra förslag, att framställa fordringar. ... Jag vill ingenting ha, jag behöfver ingentir g, föll Wallenstein honom i talet. Jag önskar blott ,att kunna rädda kejsaren och riket, och detta skall jag utföra, om man blott låter mig handia, Jag har blott en enda fordran att framställa, och det är den, att man aldrig må glömma hvad jag gjort. Fursten talade dessa sista ord med en stimma, som högt återskallade i hela salen. Tjugutusen man,, fortfor Wallenstein med sin vanliga köld, äro icke tillräckliga, för att tillintetgöra den emot oss uppställda styrkan och jaga Danskarne tillbaka öfver Östersjön. Jag erbjuder mig att skaffa en här af fyratiotusen man, och att inom sex månader föra dem emot fienden. Jag uppställer denna här på min egen bekostnad, begär ingen styfver till dess underhåll, utan fordrar blott, att man skall låta mi; handla, och att kejsaren måtte försvara och uznderstödja de mått och steg, som af mig vidtagas till landets bästa och kejsaredömets bes ånd.n Alla de kringstående sigo på hvarandra vid dessa fursteas ord. Det uppstod en ling paus, en tystnad, så att man kunnat höra en fluzas surrande. Verkligen,, u:brast ändiligen von Questen