har författaren rätt deri, att fordom har: kunna finnas en och annan handtverkare, rikare är mängden af de nuvarande; men lika säkert är, att inom hvarje handtverksklass, i och för sig, nu för tiden skall kunna förevisas en flerfaldigt större förmögenhet i det hela, än för några hundra år sedan; och om några få enskilda verkligt rike då funnes derföre att de sarbetade med flera gesäller och lärlingar,, så utvisade det derföre icke något allmännare välstånd inom den näringsidkande klassen än nu, enär detta icke fanns hos flertalet. Vi äro här inne på ett område af stort intresse, synnerligen derföre, att striden om näringsfriheten serskildt mycket rör sig inom detsamma, och att det der förmenta fordna välståndet inom bandtverkerierna är ett slags fältrop, som skråförfektarne merändels alltid åberopa. Det förtjenar då äfven undersökas om deita faktum är grundadt. Menar man nu med de näringsidkande klassernas välstånd egentligen eller endast mästarnes, så hafva wi redan visst, huru dermed förhåller sig. Gör man åter äfven afseende på gesäller och lärlingar, så bör först och främst tagas i betraktande, huruvida deras vilkor och aflöning blifvit mindre nu än förr, då skråbanden än strängare vidmakthöllos; sedan, huruvida dessa vilkor äro simre elier bättre i länder med mera näringsfrihet och fabriker, jemfördt med dem, hvarest näringstving existerar, och slutligen, i hvad mån en handtverksgesälls vilkor äro bättre eller simre än en fabriksgesälls. Vid alla dessa förhållanden antage vi som ett axiom, att det allmännas högsta fördel alltid blir, att arbetaren betalas väl, emedan sådant åstadkommer ett jemnare välstånd och en ökad konsumtion af andra näringsprodukter. Det visar sig då bestämdt: 4:o Att det hufvudsakliga skälet, på grund hvaraf en del näringsidkare yrka på skråbandens återförande, just är, att gesällerna nu för tiden äro dyrare än förr, i följd af den större Jlåtthet de anses äga att blifva mästare; 2:o Att om man jemför t. ex. förhållandet i Frankrike och England, hvarest större näringsfrihet finnes, med de delar af Tyskland, der skråförfattningarna ännu hållas strängare uppe, så är arbetslönen i de förra länderna vida högre, äfven 1 förhållandet till priset på lifsmedlen. För att slutligen göra en jemförelse mellan fabriksoch handtverksgesäller, så böra vi på förhand erinra, det vi ingalunda äro några försvarare af ett fabrikssystem, uppställdt på arificiel grund och utsträckt så långt, att det sätter stora befolkningar i beroende af tillfälliga handelskriser. Men icke desto mindre borde en örfattare, sådan som den vi hafva framför oss, innan ban fällde ett så afgörande utslag som det vär ofvan intagna, hafva undersökt huruvida i verkligheten t. ex. en klädsväfvaregesälls vilkor iro underlägsna en annan arbetares i sådana yrsen, som icke erfordra större grad af konstfärdighet. fy eadast efter denna norm bör jemförelsen mätas; annat fali skulle man icke heller kunna förklara, rvarföre gesällernas arbetslöner äro ganska olika ifven inom hbandtverken, och rätta sig dels efer jemnare tillgång på arbetsförtjenst alla årstiler, dels ock olika fordringar på skicklighet. Liedes bör man, vid bedömandet af arbetsförtjensten vid fibrikerna, icke blott jemföra densamma med rbetspriset inom handtverken, utan äfven med 1vad t. ex. en timmerman, en murare, ea handtlanare, en enskild tjenare 0. s. v. kunna förtjena ör året räknadt, samt ytterst i hvad förhållande lesse arbetares vilkor stå till dagsverksarbetarens vå landet vid jordbruk, grufbrytning, bruksrörelse ;ch dylikt. Någonting mera inskränkt än detta kan j gifva en tillförlitlig grund, då man vill från tatsmanrens syppunkt bedöma den ena eller anira arbetande klassens ekonomiska ställning, enedan denna alltid måste i mer eller mindre nån hänföra sig till medeltalet af den arbetslön, om hela befolkningen i bvarje land kan påräkna.