har författaren rätt deri, att fordom har: kunna
finnas en och annan handtverkare, rikare är
mängden af de nuvarande; men lika säkert är,
att inom hvarje handtverksklass, i och för sig,
nu för tiden skall kunna förevisas en flerfaldigt
större förmögenhet i det hela, än för några hundra
år sedan; och om några få enskilda verkligt rike då
funnes derföre att de sarbetade med flera gesäl-
ler och lärlingar,, så utvisade det derföre icke
något allmännare välstånd inom den näringsid-
kande klassen än nu, enär detta icke fanns hos
flertalet.
Vi äro här inne på ett område af stort in-
tresse, synnerligen derföre, att striden om nä-
ringsfriheten serskildt mycket rör sig inom det-
samma, och att det der förmenta fordna välstån-
det inom bandtverkerierna är ett slags fältrop,
som skråförfektarne merändels alltid åberopa.
Det förtjenar då äfven undersökas om deita fak-
tum är grundadt. Menar man nu med de nä-
ringsidkande klassernas välstånd egentligen eller
endast mästarnes, så hafva wi redan visst,
huru dermed förhåller sig. Gör man åter
äfven afseende på gesäller och lärlingar, så
bör först och främst tagas i betraktande, huru-
vida deras vilkor och aflöning blifvit mindre nu
än förr, då skråbanden än strängare vidmakt-
höllos; sedan, huruvida dessa vilkor äro simre
elier bättre i länder med mera näringsfrihet och
fabriker, jemfördt med dem, hvarest näringstving
existerar, och slutligen, i hvad mån en handt-
verksgesälls vilkor äro bättre eller simre än en
fabriksgesälls. Vid alla dessa förhållanden anta-
ge vi som ett axiom, att det allmännas högsta
fördel alltid blir, att arbetaren betalas väl, eme-
dan sådant åstadkommer ett jemnare välstånd
och en ökad konsumtion af andra näringspro-
dukter.
Det visar sig då bestämdt: 4:o Att det huf-
vudsakliga skälet, på grund hvaraf en del nä-
ringsidkare yrka på skråbandens återförande, just
är, att gesällerna nu för tiden äro dyrare än förr,
i följd af den större Jlåtthet de anses äga att blif-
va mästare; 2:o Att om man jemför t. ex. för-
hållandet i Frankrike och England, hvarest stör-
re näringsfrihet finnes, med de delar af Tysk-
land, der skråförfattningarna ännu hållas strän-
gare uppe, så är arbetslönen i de förra länderna
vida högre, äfven 1 förhållandet till priset på
lifsmedlen. För att slutligen göra en jemförelse
mellan fabriks- och handtverksgesäller, så böra vi
på förhand erinra, det vi ingalunda äro några
försvarare af ett fabrikssystem, uppställdt på ar-
ificiel grund och utsträckt så långt, att det sät-
ter stora befolkningar i beroende af tillfälliga
handelskriser. Men icke desto mindre borde en
örfattare, sådan som den vi hafva framför oss,
innan ban fällde ett så afgörande utslag som det
vär ofvan intagna, hafva undersökt huruvida i
verkligheten t. ex. en klädsväfvaregesälls vilkor
iro underlägsna en annan arbetares i sådana yr-
sen, som icke erfordra större grad af konstfärdighet.
fy eadast efter denna norm bör jemförelsen mätas;
annat fali skulle man icke heller kunna förklara,
rvarföre gesällernas arbetslöner äro ganska olika
ifven inom hbandtverken, och rätta sig dels ef-
er jemnare tillgång på arbetsförtjenst alla årsti-
ler, dels ock olika fordringar på skicklighet. Li-
edes bör man, vid bedömandet af arbetsförtjensten
vid fibrikerna, icke blott jemföra densamma med
rbetspriset inom handtverken, utan äfven med
1vad t. ex. en timmerman, en murare, ea handtlan-
are, en enskild tjenare 0. s. v. kunna förtjena
ör året räknadt, samt ytterst i hvad förhållande
lesse arbetares vilkor stå till dagsverksarbetarens
vå landet vid jordbruk, grufbrytning, bruksrörelse
;ch dylikt. Någonting mera inskränkt än detta kan
j gifva en tillförlitlig grund, då man vill från
tatsmanrens syppunkt bedöma den ena eller an-
ira arbetande klassens ekonomiska ställning, e-
nedan denna alltid måste i mer eller mindre
nån hänföra sig till medeltalet af den arbetslön,
om hela befolkningen i bvarje land kan påräkna.