ty jag hade hitintills varit obeklädd i öknarne,
och håret hade vuxit och hängde omkring mig
såsom en mantel. Jag ankom till en hamn och
gick om bord till England.
På fartyget var en man, endast en, som hvar-
ken skydde mitt umgänge eller drog sig tillba-
ka för min stränga, hotande blick. Han var en
sysslolös och besynnerlig varelse, full af flyktig-
het, egoism och den småvigtighet, som tillhö-
rer stadens barn, och för hvilka tomt prat har
blifvit ett behof och ena näring. Hans inre var
en förarglig, försmädlig väfnad af ömkliga, små-
aktiga och låga tankar. Den enda låghet, han
tycktes sakna, var fruktan. Det var omöjligt
att skräma, tysta eller sky honom. Han sökte
mig beständigt; han var mig en nagel i ögat,
den ingen konst förmådde borttaga; min själ
veknade, då mina ögon mötte honom. Han var
för min blick detsamma som dessa små kryp,
hvilka genom sin blotta tröttsamhet äro plåg-
samma och vämjeliga för oss. Jag önskade och
kände en lust att strypa honom, då han tillta-
lade mig. Ofta var jag frestad att fatta ut:
honom och kasta honom i hafvet till hajar-
ne, som med brinnande blickar och trängtande
gap summo dag och natt omkring vårt skepp;
men många blickar voro fästade på 0ss, och
jag betvingade mig och gick undan både från
frestelsen och frestaren, och tillslöt mina ögor
af bara trötthet vid hans åsyr; och då jag åter
öppnade dem, se! då stod han åter när mig
igen, och hans skarpa röst skorrade i mitt
trötta öra! En patt väcktes jag ur min sömn
af skrik och svordomar, och jag hastade upp
På däck: vi hade stött på en klippa. Det var
en hemsk, men dock en ståtlig syn! Det stilla,
fridfulla måntjuset, det stålblå, slumrande haf.
vet; och midt i denna tystnad och hvila 430
varelser, som höllo på att sjunka i den svällande
safir-bädden! Jag satt för mig sjelf och såg pi
och biträdde intet. En röst, lik en huggorm: