ty jag hade hitintills varit obeklädd i öknarne, och håret hade vuxit och hängde omkring mig såsom en mantel. Jag ankom till en hamn och gick om bord till England. På fartyget var en man, endast en, som hvarken skydde mitt umgänge eller drog sig tillbaka för min stränga, hotande blick. Han var en sysslolös och besynnerlig varelse, full af flyktighet, egoism och den småvigtighet, som tillhörer stadens barn, och för hvilka tomt prat har blifvit ett behof och ena näring. Hans inre var en förarglig, försmädlig väfnad af ömkliga, småaktiga och låga tankar. Den enda låghet, han tycktes sakna, var fruktan. Det var omöjligt att skräma, tysta eller sky honom. Han sökte mig beständigt; han var mig en nagel i ögat, den ingen konst förmådde borttaga; min själ veknade, då mina ögon mötte honom. Han var för min blick detsamma som dessa små kryp, hvilka genom sin blotta tröttsamhet äro plågsamma och vämjeliga för oss. Jag önskade och kände en lust att strypa honom, då han tilltalade mig. Ofta var jag frestad att fatta ut: honom och kasta honom i hafvet till hajarne, som med brinnande blickar och trängtande gap summo dag och natt omkring vårt skepp; men många blickar voro fästade på 0ss, och jag betvingade mig och gick undan både från frestelsen och frestaren, och tillslöt mina ögor af bara trötthet vid hans åsyr; och då jag åter öppnade dem, se! då stod han åter när mig igen, och hans skarpa röst skorrade i mitt trötta öra! En patt väcktes jag ur min sömn af skrik och svordomar, och jag hastade upp På däck: vi hade stött på en klippa. Det var en hemsk, men dock en ståtlig syn! Det stilla, fridfulla måntjuset, det stålblå, slumrande haf. vet; och midt i denna tystnad och hvila 430 varelser, som höllo på att sjunka i den svällande safir-bädden! Jag satt för mig sjelf och såg pi och biträdde intet. En röst, lik en huggorm: