UTP VE ABS: de ESFFEMPV UC BETRAKTELSE VID WISBY RUINER. (Korrespondensartikel.) När en person med gladt humör och öppet sinne ser sig omkring i de sköna landskap, som Sverige så rikt erbjuder, isynnerhet uuder de årstider, hvilka ännu tillåta landet visa sig i sitt bebag, är den enda bedröfliga känsla, han erfar, den, att märka huru mycken nöd, oseder och oförstånd qvarhålla menniskorna sjelfva på en låg punkt, midt uti en natur, som bjuder dem tillräckliga medel för att upplyfta sig, men hvarifrån de hindras genom bojor och band från inrättningarnes och previlegiernes sida, hvilkes tydliga afsigt är, att upphbjelpa några visse på alla de öfriges, de talrikastes bekostnad. Likasom vedersakarne af läran om nödvändigheten af en statsreligion viija ur häfderna bevisa, att det just är statsreligionen, som förorsakat och underhållit sekterna, splitet och söndringarne i religiousväg, emedan hon, genom att söka statuera ett visst oöfverstigligt mysterium, hindrat menniskosjälen i den organiska utveckling Gud i henne nedlagt såsom ett oafvisligt behof; så tyckes, alldeles i likhet härmed, institutionen för den form, hvari näringsfliten endest skall få röra sig, blott vara tili för att skapa fattigdom, under det att hon idkeligen påstår sig vara ett värn för industrien. I sam ma mån begreppet om en statsreligion blifvit mindre strängt, har verklig religiositet och allmän menniskokärlek tilltsgit: och ju mera lagarne för näringstvånget råkat i glömska eller mindre iakttagas, tilltager välmågan genom den luft, som släpper till den enskilda omtankan att förkofra sig. Den tredje analogien härmed, och som bildar det hela till en fullständig trilogi, är den anmärkningen, att fred allt allmännare utbredt sig ibland menniskorra, ju mera det aristokratiska och dynastiska elementet nedsjunkit i vanmakt och fallit från sin betydelse. l Wisby är en ort i Sverige högst märkvärdig derföre, att den, mest af alla, koncentrerar på en punkt talande minnesmärken från alla de tre nyssnämnda medeltidsmakterna: Statsreligionen (katholicismen ), Hardelstvånget och Kriget. Den första anblicken ef Wisby slår känslan med någonting obeskrifligen ohyggligt. Allting visar sig på en gång vördnadsbjudande för den pregel af hög ålder det bär, och tillika frasiot för den beskaffenhet hvari det befinner sig. Örfverallt gapa halfva hvalfbågar och söndriga svartgrå murar, höga ännu och liksom hotande, men nu med ett tomt hot allenast, ty de förmå ej mer innestänga lifvet. Inom alla dessa hemska kyrkmurar, som nu till största delen sammanstörtat, ljöd en gång anathemet: Nulla salus extra ecclesiam! Denna Ecclesia är likväl borta, och Salus är qvar. Så hafva ock största delen af de fästningsmurar och militäriska bålverk fallit, som i forntiden gjorde för Wisby möjligt, att vara en kula för hopad rikedom, än ett mål för anfall och härjning (såsom t. ex. af den danske konung Waldemar), än sjelf ett ordentligt röfvarnäste (såsom under den svenske konung Erik). Men då alla dessa ecklesiastiska, merkantila och militäriska verk störtat till grus, månne menskligheten här fallit med dem? Tvärtom. En menniskovävlig, treflig, välmående, glad befolkning trampar på ruinerna; och Guds heliga försyn, som med sin ena hand låtit de tillgjorda murarne för religion, välstånd och fred ramla till sitt intet, har med den andra upplyftat det verkliga i lifvet allt mera. Wisby stad integer icke mer den stora merkantila höjd det hade såsom medlem af Hanseförbundet, men deremot herrskar en allmän välmåga öfver hela Gottland. Den tid är icke mer, då borgarne i Wisby förde ordentliga krig med de srma invånarne på det öfriga af ön, för att rikta sig sjelfya och behålla hendeln ensamt för sig; för hvilken afsigt de förskansade sig och: sin stad, icke blott emot utlänningaxrne, utan till och med emot Gottlänningarne. Nu finna de sitt tillräckliga välstånd i förening med hela öns allmänna. Alt här. likasom på andra orter, så ganska mycket återstår för kulturens inre förkofran och lifvets yttre behof, är ganska säkert. Men hvilken väg är ) Vi kalla katholicismen ensam Statsreligion, derföre, att Protestantismen endast genom ett missförstånd eller våldgrepp blifvit någonting åt samma båll, oaktadt det icke låg i de första reformatorernas anda och mening.