Nu börjar hon ånyo en lång bön. Ni ryser,
i går er väg; snart Jjuda åter de klingande
salmtonerna genom gången. Så fortfar hon be-
ständigt. — Saken är helt enkelt den: Lovisa
var varit för svag att reda sig ur den dunkla
skymning, i hvilken religionssvärmeriet svept
renne; hon mördade sitt barn — men, hvem är
väl mördaren?
Vid samma tid satt jag helt lugn en dag i
nin studerkammare; nu knackade det sakta på
lörren och jag öppnade. En liten skräddare,
mäster Korderoy, trädde inom dörren, utan att
äga ett ord. Jag kände mannen sedan gam-
malt; han hade flera gånger sytt kläder åt mig;
men nu hade han upphört med sitt arbete och
endast läste och bad. - Han var en af magister
Hjemmerdahls ifrigaste åhörare och låg på knä
i bänken, långt ned i kyrkan hvarje söndag,
klädd uti sin lilla grå rock och ett par anstär-
diga gröna byxor.
Så snart mästaren hade kommit in, frågade
han med nedslagna ögon, om han fick taga ur
nycklen. Jag sig frågande på honom, emedan
jag omöjligen kunde förstå meningen; men ja-
kade likväl. Mästaren tog ur nycklen och läste
dörren mycket väl. Sedan allt detta var gjordt
föll han på knä framför mig, drog ur barmen
en hel bundt med bruna och blå lappar, om-
bundna med en klädeslist, och utbrast: Förlåt
mig, min broder i Christo! Jag hafver syndat
och stulit dessa blå lapparne från din blå kap-
pa, och desse, som äro finare, ur ett par bli
permissioner, samt litet bruna ur en bonjour-
rock, som jag sydde för ett år sedan.