Nu börjar hon ånyo en lång bön. Ni ryser, i går er väg; snart Jjuda åter de klingande salmtonerna genom gången. Så fortfar hon beständigt. — Saken är helt enkelt den: Lovisa var varit för svag att reda sig ur den dunkla skymning, i hvilken religionssvärmeriet svept renne; hon mördade sitt barn — men, hvem är väl mördaren? Vid samma tid satt jag helt lugn en dag i nin studerkammare; nu knackade det sakta på lörren och jag öppnade. En liten skräddare, mäster Korderoy, trädde inom dörren, utan att äga ett ord. Jag kände mannen sedan gammalt; han hade flera gånger sytt kläder åt mig; men nu hade han upphört med sitt arbete och endast läste och bad. Han var en af magister Hjemmerdahls ifrigaste åhörare och låg på knä i bänken, långt ned i kyrkan hvarje söndag, klädd uti sin lilla grå rock och ett par anstärdiga gröna byxor. Så snart mästaren hade kommit in, frågade han med nedslagna ögon, om han fick taga ur nycklen. Jag sig frågande på honom, emedan jag omöjligen kunde förstå meningen; men jakade likväl. Mästaren tog ur nycklen och läste dörren mycket väl. Sedan allt detta var gjordt föll han på knä framför mig, drog ur barmen en hel bundt med bruna och blå lappar, ombundna med en klädeslist, och utbrast: Förlåt mig, min broder i Christo! Jag hafver syndat och stulit dessa blå lapparne från din blå kappa, och desse, som äro finare, ur ett par bli permissioner, samt litet bruna ur en bonjourrock, som jag sydde för ett år sedan.