xxXxVI S. Ej må något beslut gälla, thet e
sju ledamöter, och theribland en af Akademiens
embetsmän, öfvervarit m. m. Vi kunna väl
icke pistå, att Akademiens ledamöter, äfven bär,
blundat för paragrafen; men det kunna vi bevi-
sa, Om så önskas, att täflingsskrifter erhållit 2:dra
priset, änskönt Akademiens utmärktaste talanger
och konstdomare, såsom Geijer, Tegner, Frarzen,
Järta och Beskow funnit dem värda den högsta
belöningen. Om nu detta hushålls-system här-
ledt sig af någon andelig ekonomi, eiler af be-
gär att i medlidandets småmynt få visa sitt go-
da bjerta; nog af, detta system, att behandla allt
d2 haut en bas, har för den täflande gjort pri-
set af intet annat värde än — guldets.
xLviI SS. Ej må någor Ledamot upptäcka
något som rörer rättelser, afslag eller annat,
hvad Academien eiler thes ledamöter angå kan.
Then thet gör varde utesluten, — Iakttogs
detta, så skulle sannerligen äfven en yttre tom-
het beherrska det lutande templet; ty, få äro
de ledamöter här, som icke någon gång skriftli-
gen och mundtligen sqvallrat ur skolar. Apro-
pos ett och annatn, så förtäljer ryktet, att då
Akademien gaf priset åt Slaget på Brunkebergy,
så skedde det i den öfvertygelsen, att Hr Pon-
tin var styckets författare; äfvenså då Angelica,
belöntes, lärer en viss mycket afgörande akade-
mist haft sina förboppnirgar på Hr Runeberg ).
LvI S. Gifver någor i förtid sig såsom för-
fattare tillkänna, komme ej thes arbete vidare
under granskning, och göres therå intet afseen-
de.x Och dock kunna vi bevisa, att ledamöter
inom Akademien finnas, som korrigerat täflings-
skrifter!
Lrviu tycks hel ech hållen vara öfverkorsad.
Föreskriften uti XLIx är aldrig följd. Men nog
härom. Vi gå nu till det ifrågavarande valet.
Till kandidater på föreslaget vet man med tem-
lig säkerhet, att Hrr Palmblad, Hvaxser, Böttiger,
Pontin och Schröder (bibliotekarien) lära vara i
fråga. Serdeles lär mnitet cch erkänslan fjeska
för den sistnämnde. N3, nå, Hr Schröder har i
Upsala, och sednast vid sista promotionen, visat
bvad han kan göra, och nu återstår det en an-
nan suverän att göra detsamma. Imedlertid är
om detta val intet mera att säga, än att långt
utmärktare förtjenster i och för denna plats fin-
nas, från hvilka Akademien tycks vända sig med
en öfverspelad kortsynthet. Man skulle väl här-
till kunna tillägga ett ord om begäret att rekry-
tera i Upsala och vända Lund ryggen; men se-
dan man kommit till den sanningen, att det är
Sv. Akadewien som skall hedras, och ej Sv. Aka-
demien som hedrar, så bör visserligen ingen vigt
sättas på detta småaktiga förfarande.
Vi talade om utmärktare förtjenster — d. v.
s. utmärktare rörande svenska litteraturen. Mån-
ne man icke då är skyldig att i främsta rummet
nämna Hr Thomander, hvilken ej allenast isina
öfversättningar af Byron, Shakespeare, Voltaire
am. fl. visat sig såsom oöfverträffad, utan som
derjemte blifvit helsad, och temligen allmänt,
såsom Sveriges ypperste andlige vältalare bland
de ru lefvande. Lägg härtill den herrliga bibel-
tolkningen och Sv. Akademiens xxi i des:
stadgar, der det talas om att arbeta på att gifva
klarhet åt the himmelska sanningars Lägg
härtill denna samling af predikningar, om hvil-
ken Tegner i sitt tal så sannt yttrar: att den
utmärker sig af stora homelitiska gåfvor sarct
att en fortsättning vore önskligo — och Hr
Thomander uppfyiler eftertryckligt Akademiens
fordringar. Men månne esthetiska fordringar
bär komma i fråga så mycket, som ej mera
vissa politiska? Må vi ej glömma Wieselgren,
hvilken, i sitt vackra arbete, Sveriges sköra
Litteratur,, visat sig fullt ut så förtjent till kan-
didaturen, som någon af de fem nyss uppräk-
nade, och som dessutom genom sin nitälskan för
nykterheten borde vara serdeles väl anskrifven
hos ett så ryktbart samfund, som Svenska Aka-
demien. An Almqvist, denna yppiga skaldenatur,
som med slösande, om än ofta ovarsam hand,
strött omkring den svenska parnassen de doftri-
kaste och skäraste blommor; som dertill gifvit
sina landsmän flera goda vetenskapliga verk, och
deribland en Svensk grammatika, som vore att
rekommendera för något hvar af de författare,
om hvilka Beskow så sinnrikt tycks profetera i
den enkla raden:
Han till förgätenhet stod linge glömd., )
Och härmed tro vi oss tillräckligt hafva be-
lyst ställningar och förhållanden inom Svezska
Akademien. Den allmänna opinsionen bar redan
med sitt diaboliska grin intygat, att Akademiens
sina fordringar. Alla språk avancera med ti-
den, så måste äfven det Svenska göra och har
äfven gjort det; några andra yttersta reglor
kunna slutligen ej uppställas för formen i det-
ta hänseende, än de som föreskrifvas af logi-
ken jemte snillets och smakens domsrätt, hvil-
ka ju äfven skola vara Akademiens ledstjernor.
Red:s anm.
) Red. känner för sin del intet härom, och kan
såladanas oj hallar ganantara Imam daxsanae unnoift