xxXxVI S. Ej må något beslut gälla, thet e sju ledamöter, och theribland en af Akademiens embetsmän, öfvervarit m. m. Vi kunna väl icke pistå, att Akademiens ledamöter, äfven bär, blundat för paragrafen; men det kunna vi bevisa, Om så önskas, att täflingsskrifter erhållit 2:dra priset, änskönt Akademiens utmärktaste talanger och konstdomare, såsom Geijer, Tegner, Frarzen, Järta och Beskow funnit dem värda den högsta belöningen. Om nu detta hushålls-system härledt sig af någon andelig ekonomi, eiler af begär att i medlidandets småmynt få visa sitt goda bjerta; nog af, detta system, att behandla allt d2 haut en bas, har för den täflande gjort priset af intet annat värde än — guldets. xLviI SS. Ej må någor Ledamot upptäcka något som rörer rättelser, afslag eller annat, hvad Academien eiler thes ledamöter angå kan. Then thet gör varde utesluten, — Iakttogs detta, så skulle sannerligen äfven en yttre tomhet beherrska det lutande templet; ty, få äro de ledamöter här, som icke någon gång skriftligen och mundtligen sqvallrat ur skolar. Apropos ett och annatn, så förtäljer ryktet, att då Akademien gaf priset åt Slaget på Brunkebergy, så skedde det i den öfvertygelsen, att Hr Pontin var styckets författare; äfvenså då Angelica, belöntes, lärer en viss mycket afgörande akademist haft sina förboppnirgar på Hr Runeberg ). LvI S. Gifver någor i förtid sig såsom författare tillkänna, komme ej thes arbete vidare under granskning, och göres therå intet afseende.x Och dock kunna vi bevisa, att ledamöter inom Akademien finnas, som korrigerat täflingsskrifter! Lrviu tycks hel ech hållen vara öfverkorsad. Föreskriften uti XLIx är aldrig följd. Men nog härom. Vi gå nu till det ifrågavarande valet. Till kandidater på föreslaget vet man med temlig säkerhet, att Hrr Palmblad, Hvaxser, Böttiger, Pontin och Schröder (bibliotekarien) lära vara i fråga. Serdeles lär mnitet cch erkänslan fjeska för den sistnämnde. N3, nå, Hr Schröder har i Upsala, och sednast vid sista promotionen, visat bvad han kan göra, och nu återstår det en annan suverän att göra detsamma. Imedlertid är om detta val intet mera att säga, än att långt utmärktare förtjenster i och för denna plats finnas, från hvilka Akademien tycks vända sig med en öfverspelad kortsynthet. Man skulle väl härtill kunna tillägga ett ord om begäret att rekrytera i Upsala och vända Lund ryggen; men sedan man kommit till den sanningen, att det är Sv. Akadewien som skall hedras, och ej Sv. Akademien som hedrar, så bör visserligen ingen vigt sättas på detta småaktiga förfarande. Vi talade om utmärktare förtjenster — d. v. s. utmärktare rörande svenska litteraturen. Månne man icke då är skyldig att i främsta rummet nämna Hr Thomander, hvilken ej allenast isina öfversättningar af Byron, Shakespeare, Voltaire am. fl. visat sig såsom oöfverträffad, utan som derjemte blifvit helsad, och temligen allmänt, såsom Sveriges ypperste andlige vältalare bland de ru lefvande. Lägg härtill den herrliga bibeltolkningen och Sv. Akademiens xxi i des: stadgar, der det talas om att arbeta på att gifva klarhet åt the himmelska sanningars Lägg härtill denna samling af predikningar, om hvilken Tegner i sitt tal så sannt yttrar: att den utmärker sig af stora homelitiska gåfvor sarct att en fortsättning vore önskligo — och Hr Thomander uppfyiler eftertryckligt Akademiens fordringar. Men månne esthetiska fordringar bär komma i fråga så mycket, som ej mera vissa politiska? Må vi ej glömma Wieselgren, hvilken, i sitt vackra arbete, Sveriges sköra Litteratur,, visat sig fullt ut så förtjent till kandidaturen, som någon af de fem nyss uppräknade, och som dessutom genom sin nitälskan för nykterheten borde vara serdeles väl anskrifven hos ett så ryktbart samfund, som Svenska Akademien. An Almqvist, denna yppiga skaldenatur, som med slösande, om än ofta ovarsam hand, strött omkring den svenska parnassen de doftrikaste och skäraste blommor; som dertill gifvit sina landsmän flera goda vetenskapliga verk, och deribland en Svensk grammatika, som vore att rekommendera för något hvar af de författare, om hvilka Beskow så sinnrikt tycks profetera i den enkla raden: Han till förgätenhet stod linge glömd., ) Och härmed tro vi oss tillräckligt hafva belyst ställningar och förhållanden inom Svezska Akademien. Den allmänna opinsionen bar redan med sitt diaboliska grin intygat, att Akademiens sina fordringar. Alla språk avancera med tiden, så måste äfven det Svenska göra och har äfven gjort det; några andra yttersta reglor kunna slutligen ej uppställas för formen i detta hänseende, än de som föreskrifvas af logiken jemte snillets och smakens domsrätt, hvilka ju äfven skola vara Akademiens ledstjernor. Red:s anm. ) Red. känner för sin del intet härom, och kan såladanas oj hallar ganantara Imam daxsanae unnoift