mer hon till sin historia: den är sann, alldeles
sann.
Den bleka qvinnan sjunger. Nu tystnar hon
och slår händerna för ansigtet samt beder. Det
varar länge: men nu slår bon åter upp ögonen,
uti hvilka en vild svärmisk eld brinner: hon
reser sig till hälften upp och börjar tala; tyst!
stör henne inte. Den bleka qvinnan säger:
Och si! presten sade: att allt verldsligt skulle
offras Herranom och syndens barn utrotas af
jorden — och si! Abrabam ville offra sin son;
men Herran sände väduren till: honom, att offra
i stället. Men sil min son var ett syndens
barn, med synd aflad och född, och till evig
dförtappelse dömd. Då gick ett ljus upp, och en
dag tog jag en lång nål och stingade honom i
-hahs venstra sida; men ingen vädur kom i stäl-
let att offras, derföre, att jag syndat och illa
gjort; men ur såret flöt der blod och vatten,
liksom ur Frälsarens sida, då han på Golgatha
stungen vardt af krigsknekter, och mitt synde-
barn ryckte på sig och afled i mitt knä, och
gick till fadren i bimlen och till honom, som
håller barnen kär; men i mitt hjerta hviskade
en röst och sade: du hafver kämpat en god
kamp och offrat Herranom ditt käraste, ditt en-
da du i veriden håde; men — — men — men
— jag har ångrat mig sedan; jag. bekänner de!
inför Dig Herre! Jag har gråtit heta tårar a
syndig kärlek för det jordiska barnet, som Du
fann Dig behagligt och kallade till Dig! Jag
drömmer om det droppande blodet och om der
arma lilla, som dog för min hand -— förlåt mig
Herre! att jag är svag och ej har kraft af an
dan, att utan knot lyda din vilja.,