mer hon till sin historia: den är sann, alldeles sann. Den bleka qvinnan sjunger. Nu tystnar hon och slår händerna för ansigtet samt beder. Det varar länge: men nu slår bon åter upp ögonen, uti hvilka en vild svärmisk eld brinner: hon reser sig till hälften upp och börjar tala; tyst! stör henne inte. Den bleka qvinnan säger: Och si! presten sade: att allt verldsligt skulle offras Herranom och syndens barn utrotas af jorden — och si! Abrabam ville offra sin son; men Herran sände väduren till: honom, att offra i stället. Men sil min son var ett syndens barn, med synd aflad och född, och till evig dförtappelse dömd. Då gick ett ljus upp, och en dag tog jag en lång nål och stingade honom i -hahs venstra sida; men ingen vädur kom i stället att offras, derföre, att jag syndat och illa gjort; men ur såret flöt der blod och vatten, liksom ur Frälsarens sida, då han på Golgatha stungen vardt af krigsknekter, och mitt syndebarn ryckte på sig och afled i mitt knä, och gick till fadren i bimlen och till honom, som håller barnen kär; men i mitt hjerta hviskade en röst och sade: du hafver kämpat en god kamp och offrat Herranom ditt käraste, ditt enda du i veriden håde; men — — men — men — jag har ångrat mig sedan; jag. bekänner de! inför Dig Herre! Jag har gråtit heta tårar a syndig kärlek för det jordiska barnet, som Du fann Dig behagligt och kallade till Dig! Jag drömmer om det droppande blodet och om der arma lilla, som dog för min hand -— förlåt mig Herre! att jag är svag och ej har kraft af an dan, att utan knot lyda din vilja.,