det, som bär framåt till denna inre och yttre förkofran? Det är just derom, som dessa ruiner så högt tala; och, när försynens finger pekar på dem gifver det oss en hög lärdom. Det är öfver religionsfanatismens, näringstvångets och militärdespoliens ruiner, som menskligheten har att fortgå. Störten blott ännu djupare och vidare, J uppstaplade massor, som redan till bälften ären grus! J talrika spöken, tagen farväl från jorden! Menniskorna skola, sedan J gått, skrifva er historia med tacksamhet.