al denna byggnadsart kallas af allmogen rese-kyrkor, och anses af den ödsliga belägenhet, de merändels hafva ini djupa skogen, såsom helige och hafva ofta varit offerkyrkor . . .. ... I Skara biskopsdöme räknades öfver fyrahundra döda allenast af presteståndet. Då förvandlades byar och hela socknar till skog och vildmark, hvaraf ödebemman, som sedan upptogos, hafva sitt upphof. I Wermlands bergslag utdog al! befolkningen, utom en gosse och tvenne flickor. Så qvarlefde i många socknar blott en eller två, och hände deraf, att belighus och prestgårdar med många hemman, ängsoch åkerfjällar -begåfvade blifvit. Hurudant landet förut varit, kunna wei någorlunda sluta, när vi betänka hvad rikedom och tillgång måste hafva varit på spanmål och födoämnen och redbarheter, när ofta tre konungsliga hof med sådant öfverflöd och ständiga gästabud och lekar, samt dessutom många herremäns hof med gäster och flera hundrade beväpnade tjenare, kunde hederligen vid makt hållas ..... Den olycklige Magnus, förut betryckt, blef från denna tid konung öfver ett land, hälften fattigare både på folk och tillgångar af jordens aftastning. Så är härom ji gammel skrift taladt: cÅr efter Christi börd ett tusen tro hundra och femtio gick en jämmerlig pe stilens öfver hela verlden, then cck stod i try år, then tbe Svenska hafva Digerdöden och en part Svartedöden kallat, och kunde man icko på sidstone en men a på hvart hundrade behålla; derigenom blefvo ga hus, byar och städer öde, thet man ännu mångastädes se må, ty der står nu skog, som tillföreae bodde folk, och the, som då hasteliga dödde, svartnade genast och vordo såsom kur till att påse. På then tid hafva folket lupit tillbopa på kyrkogår darna, kastat kläderna af, krupit nakota kring kyrkorna, ropat, gråtit och slagit sig med ris, thermed de mente sig göra bot och bättring. Om denna pest säges den heliga Brigitta talat lingt förr än han inföll, och hade Frälsaren henne det i sömnen uppenbarat, sägande att caHerrans straff skulle gå fram er landena . .... De grymma hedniska menniskoofren, såsom bot för stora landsplågor hade ännu icke gått det svenska folzet ur minne. Sålunda berättas af de gamle i Vestergötbland, att på Linihernavallen, i Gudhems Härad, samlades allmogen att rådslå hvad bot kunde finnas för den härjando digerdöden. Då beslöts att ett starkt offrande skulle göras, nemligen af menniskor, som lefvande skulle sättas i jorden. Näåri detsamma tvenne små tiszsarbarn kommo gåendes, blefvo de till detta offer utsedda, och en grop der å vallen genast uppkastad. Derpå lockades de små barnen, som voro hungriga, med hvar sin smörgås på fint knäckebröd, att sitta ner i grafven och uppäta smörgåsen, då folket gexast började att skofla mullen på dem. aAj! — ropede den lilla gossen, när första mullskofveln kastedas öfver honom, — det föll mull på min smörgåsl — Derefter igenkastades fort grafven öfver dem och de hördes aldrig mer. En liten upphöjning på jorden, icke långt från de stora jättehällarna, Gigeråmmen (Jätteugnen) kallade, sades vara deras graf, och vallbarnen från byarna, som valla fåren der på heden, berättade länge för hvarandra denna saga och fällåc många tårar öfver de små tiggarbarnen.a