al denna byggnadsart kallas af allmogen rese-kyrkor,
och anses af den ödsliga belägenhet, de merändels
hafva ini djupa skogen, såsom helige och hafva ofta
varit offerkyrkor . . .. ... I Skara biskopsdöme
räknades öfver fyrahundra döda allenast af preste-
ståndet. Då förvandlades byar och hela socknar till
skog och vildmark, hvaraf ödebemman, som sedan
upptogos, hafva sitt upphof. I Wermlands bergslag
utdog al! befolkningen, utom en gosse och tvenne
flickor. Så qvarlefde i många socknar blott en el-
ler två, och hände deraf, att belighus och prest-
gårdar med många hemman, ängs- och åkerfjällar
-begåfvade blifvit. Hurudant landet förut varit, kunna
wei någorlunda sluta, när vi betänka hvad rikedom
och tillgång måste hafva varit på spanmål och födo-
ämnen och redbarheter, när ofta tre konungsliga
hof med sådant öfverflöd och ständiga gästabud och
lekar, samt dessutom många herremäns hof med gä-
ster och flera hundrade beväpnade tjenare, kunde
hederligen vid makt hållas ..... Den olycklige
Magnus, förut betryckt, blef från denna tid konung
öfver ett land, hälften fattigare både på folk och
tillgångar af jordens aftastning. Så är härom ji
gammel skrift taladt: cÅr efter Christi börd ett
tusen tro hundra och femtio gick en jämmerlig pe
stilens öfver hela verlden, then cck stod i try år,
then tbe Svenska hafva Digerdöden och en part
Svartedöden kallat, och kunde man icko på sidstone
en men a på hvart hundrade behålla; derigenom
blefvo ga hus, byar och städer öde, thet man
ännu mångastädes se må, ty der står nu skog, som
tillföreae bodde folk, och the, som då hasteliga dödde,
svartnade genast och vordo såsom kur till att påse.
På then tid hafva folket lupit tillbopa på kyrkogår
darna, kastat kläderna af, krupit nakota kring kyr-
korna, ropat, gråtit och slagit sig med ris, thermed
de mente sig göra bot och bättring. Om denna
pest säges den heliga Brigitta talat lingt förr än
han inföll, och hade Frälsaren henne det i sömnen
uppenbarat, sägande att caHerrans straff skulle gå
fram er landena . .... De grymma hedniska
menniskoofren, såsom bot för stora landsplågor
hade ännu icke gått det svenska folzet ur minne.
Sålunda berättas af de gamle i Vestergötbland, att
på Linihernavallen, i Gudhems Härad, samlades all-
mogen att rådslå hvad bot kunde finnas för den
härjando digerdöden. Då beslöts att ett starkt off-
rande skulle göras, nemligen af menniskor, som lef-
vande skulle sättas i jorden. Näåri detsamma tvenne
små tiszsarbarn kommo gåendes, blefvo de till detta
offer utsedda, och en grop der å vallen genast upp-
kastad. Derpå lockades de små barnen, som voro
hungriga, med hvar sin smörgås på fint knäckebröd,
att sitta ner i grafven och uppäta smörgåsen, då
folket gexast började att skofla mullen på dem. aAj!
— ropede den lilla gossen, när första mullskofveln
kastedas öfver honom, — det föll mull på min smör-
gåsl — Derefter igenkastades fort grafven öfver dem
och de hördes aldrig mer. En liten upphöjning på
jorden, icke långt från de stora jättehällarna, Gige-
råmmen (Jätteugnen) kallade, sades vara deras graf,
och vallbarnen från byarna, som valla fåren der på
heden, berättade länge för hvarandra denna saga
och fällåc många tårar öfver de små tiggarbarnen.a